Svenske sci-fi-konstnären Simon Stålenhags bok Ur varselklotet funkar förvånansvärt bra som tv-serie.
Ur varselklotet, eller Tales from the loop, utspelar sig i en alternativ värld som tycks ha fastnat i en spricka mellan då och sen. Den exakta tiden vi befinner oss i är i högsta grad oklar. Biosalongen i den amerikanska småstaden gör reklam för Bergmans 50-talsklassiker Sommaren med Monika, tonåringarna lyssnar på James Carr och Misfits låtar från 60- respektive 80-talet och på vägarna kör 70-talsfyrkantiga bilar. Samtidigt i denna ytterst analoga värld surrar en mystisk teknologi som vi inte vågat drömma om, där robotar, superdatorer och svävande energisfärer sticker ut som högteknologiska monoliter.
Avsnitten tycks till en början vara separerade från varandra. Det är de. Men mer som pusselbitar som söker sitt sammanhang, än satelliter som redan har ett. Vi får följa flera olika levnadsöden från samhället som bor ovanför maskinen som kallas “slingan”. Avsnitten återanvänder gärna samma form: ungdom hittar artefakt, ungdom använder artefakt, ungdom råkar ut för mystiskt skeende där de fastnar i tidsloopar, fastnar i fel kroppar, fastnar i tiden.
Ur varselklotet påminner en hel del om antologiserier som Twilight zone och Black mirror, med den stora skillnaden att varje episod i Ur varselklotet utspelas i samma universum – rentav samma småstadssamhälle. Det är lika mycket en styrka som det är en svaghet. De enskilda avsnitten behöver inte slösa tid på att förklara premissen, samtidigt som idéerna i sig blir begränsade eftersom alla måste följa samma regler. När Ur varselklotet lyser som starkast är historierna lika trollbindande som illustrationerna de sprang ur.
