Vanligtvis älskar jag anakronismer som dessa – tjusiga kostymdramer som med historiens hävstångskraft visar de som vann och hur rättfärdiga de var.
Problemet med familjen Tudor är att de levde i en modemässig fulhetschockartid samt själva har olidliga personligheter. Och vi vet ju vad som hände. Spänningen är inte olidlig, det är bara Henrik VIII:s lynniga humör som är det. Den tredje säsongen visar inga som helst bättringar. Det enda jag längtar efter är att det ska växa ut koppärr på spolingen Rhys Meyers eller att någon regissör ruttnar på hans usla skådespeleri och gör sig av med honom Tudor-style.