Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror mot en ”girls gone wild”-t-shirt i betalning.
David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in följande: 1. New Orleans har alltid och kommer alltid att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazzen botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck. Efter världens bästa tv-serie om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner (The Wire, duh) är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon, en radiopratare med djupt störta 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Master Chef-cameos. Det är en annan sak: de forcerade gästspelen. Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde Göran Hägglund. –KV
