Mänskligt och roligt om att vara en medelålders outsider i en småstad.
Härom dagen lyssnade jag på ett avsnitt av podden Pop Culture Happy Hour där de diskuterade Somebody Somewhere. En tv-serie som utspelar sig i fly over-delstaten respektive hjärtlandet Kansas och – menade de – varken romantiserar eller ser ner på dem som bor där. Det är just den dualiteten som gör Somebody Somewhere till en lika komplex som omistlig tv-upplevelse. Här är inget varken eller, utan både och.
Sam är en medelålders kvinna som saknar mål men samtidigt tryggt grundad i vem hon är. Joel en homosexuell man som driver en queer svartklubb i kyrkans källare, i vilken han också är djupt engagerad. Vi ser en familj falla ihop och limmas ihop om vartannat – inte sällan samtidigt. Det är en serie om ingenting, men också om allt. Om att sakna syfte, men ändå ha mening.
Framför allt är Somebody Somewhere en adrenalinspruta i den halvdöda genren dramedy. Bridget Everett är förtjusande i rollen som Sam och relationerna mellan karaktärerna är djupt mänskliga. Det är en hjärtlig och relaterbar historia om den ofrånkomliga känslan av att vara en outsider hur långt in du än kommer.
