Ett kärlekspar hamnar i en livs levande musikalstad som de inte kan fly.
Efter några år hamnar Josh och Melissas relation i slentrian. De tar varandra för givet och gnistan finns inte längre där. De bestämmer sig för att gå på en vandring med förhoppningen att äventyret ska få dem att hitta tillbaka till kärleken som en gång förde dem samman. Men efter att ha gått vilse i vildmarken hamnar de i den mystiska småstaden Schmigadoon, ett märkligt samhälle som tycks ha frusit fast i tiden och där invånarna har en obehaglig ovana att brista ut i sång- och dansnummer. Snart går det upp för paret att de inte bara gått vilse, de har förirrat sig in i en musikalstad som helt består av sjungande fånar och målad scendekor.
Konceptet för Schmigadoon är måhända kreativt: vad händer om ett verkligt par hamnar i en livs levande musikal? Inte helt olikt Wandavision och Kevin can f**k himself där man blandar dåtidens sitcomformula med ett modern drama eller en superhjältesaga. Schmigadoons schtick är att göra sig lustig på bekostnad av musikaler från mitten av 1900-talet; tänk vad miosogyna, naiva och normvurmande de var. Musikalakterna understryker just detta genom att sjunga det rakt ut – utan vidare omskrivningar.
Frågan jag ställer mig är: för vem är Schmigadoon? Det är inte roligt nog för att värva musikalskeptiker, och knappast välskrivet nog för att charma musikalfansen. I stället finner jag mig hoppa över de långrandiga sångerna för att ta del av storyn, bara för att inse att den är lika platt som kulisserna.
