Benedict Cumberbatch skjuter heroin i Patrick Melrose.
Telefonen ringer i hallen. Patrick lyfter på luren och hör en vän till familjens röst. Din far är död, säger den. Marken rämnar under Patricks fötter, men inte av sorg – utan av lättnad. Under hela sin uppväxt plågades han av sin far som var en tyrannisk patriark förklädd i engelsk överklasskostym. Äntligen är den jäveln död.
Om du har snubblat över Edward St Aubyns självbiografiska romansvit som miniserien är baserad på så vet du vart det barkar. Pills, thrills och vidriga kränkningar. Det är få författare som lyckas berätta en historia om sexuella övergrepp på barn med lika mycket humor som St Aubyn – eller är dumma nog att försöka.
Benedict Cumberbatch gör ett av sina livs bästa prestationer som den uppåt- och neddåttjackande överklassjunkien som bär sina barndomstrauman som en rustning mot världen. I Patrick Melrose får Cumberbatch carte blanche att heroinfrossa, tuppa av, abstinenssvettas och snackasomentjackissomhelttappatkonceptet.
Enbart baserat på det utmärkta första avsnittet ser Patrick Melrose ut att bli en stabil start på tv-sommaren.
