Utan insatser i rymden.
Dark reboot. Så kan man sammanfatta nästan alla moderna nyversioner av gamla serier. Lost in Space är inget undantag, det kan snarare vara den mörkaste, mest gritty rebooten som jag har sett. Särskilt jämfört med sin 60-talskitschiga förlaga. Att gå från den medvetet larviga originalserien till den dödsseriösa 10-talsuppdateringen är lite som att hoppa från Adam Wests läderlapp till Christofer Nolans Dark Knight-trilogi utan att mellanlanda.
I Lost in Space kraschlandar familjen Robinson på en outforskad planet där den ena krisen avlöser den andra. Mamman bryter benet, ena dottern fryser till is och sonen trillar ner i ett Alice i Underlandet-hål. Ungefär så fortlöper det hela tiden. Olycka leder till olycka, men eftersom Lost in Space är ett familjeäventyr är insatserna sällan särskilt höga. Vad som däremot känns nervigt är den spända Horace Engdahl/Ebba Witt-Brattström-stämningen mellan mamman och pappan. Robinson är förvisso en kärnfamilj, men det är uppenbart att deras relation har knakat i fogarna under många år.
Om jag ska vara hård är Lost in Space ett ganska såsigt matinéäventyr utan större konsekvenser. Men den kan ändå vara sevärd tack vare de fantastiska miljöerna och välgjorda spänningsmomenten.
