Skruvat och fint om en jätte bland superhjältar.
Cootie är inte som alla andra nittonåringar. För det första hålls han inlåst av sin familj och har aldrig blivit tillåten att lämna hemmet. För det andra är han en fyra meter lång jätte. För att fördriva tiden läser Cootie serietidningen The Hero, om karaktären som började som en serietidningshjälte men som sedan tog klivet ut i verkligheten då seriens skapare bestämde sig för att själv axla manteln och bekämpa brott. Cootie drömmer om att en gång också bli en hjälte, kanske till och med slåss jämsides The Hero.
Men hans morbror och moster som har uppfostrat honom och hållit honom hemlig för omvärlden skrämmer honom med historier om hur jättar, i synnerhet svarta sådana, genom tiderna har fångats, lynchats och visats upp som en kuriositet. Men till slut kan inte ens deras skräckhistorier hålla Cootie hemlig, han måste ut.
Det är knappast en nyhet att alla superhjältehistorier är allegorier. Om de inte är det från början så blir de det med tiden. Det enda som skiljer dem från George Orwells Djurfarmen är möjligtvis den litterära nivån, och att fler karaktärer bär trikåer. I’m a Virgo är inte rädd för att spela ut metaforkortet. Tvärtom heter det sista avsnittet “A metaphor for what”, vilket mycket väl kan sammanfatta hela I’m a Virgo. För serien börjar som en slags historia bara för att sluta upp som någon annan.
Även om det finns superkrafter och -hjältar här har serien mer gemensamt med surrealismen och den magiska realismen i Donald Glovers Atlanta än serietidningslogiken i Marvels cinematiska universum. I slutändan blir Cooties superkrafter en metafor för hans coming of age-historia.
