BoJack Horseman

"För vissa personer är livet inget annat än en hård spark rätt i urinröret.” Även om jag gärna tar åt mig äran för detta levnadsmotto av Hakuna Matata-kaliber så är det sprunget ur the horses mouth. Men inte vilken horse som helst – utan allas vår 90-talssitcomhjälte BoJack Horseman.

Netflix animerade seriesatsning BoJack Horseman är ett urspårat och inte alltid helt genomtänkt what if-scenario där människor lever i typ harmoni med djuren. Här hänger hundar med människor på ett sätt som i vår tillknäppta värld skulle avfärdas som beastiality och på kvartersdinern kan du beställa ett glas spenvarm mjölk direkt från servitriskossans barm. Även om ”människor och djur”-grejen är knorren (heh #1) på flera skämt så handlar BoJack Horseman mer om falnad stjärnglans och att leva i skuggan av sina forna meriter.

För att vara en tecknad serie är BoJack Horseman proppfull med stora och begåvade namn. Will ”But where did the lighter fluid come from?” Arnett lånar ut sin röst till den neddekade 90-talsartefakten BoJack som rids (heh #2) av sina inre demoner. Arnett gör ett magiskt jobb med att fylla den tecknade hästkroppen med lika delar självhat som omvärldsförakt. Likaså är Alison Brie perfekt i rollen som spökförfattaren Diane, som får i uppdrag att skriva BoJacks memoarer. Och såklart Patton Oswalt som verkar som seriens allt-i-allo som Neal McBeal the Navy Seal och andra sälsamma (heh #3) roller. Däremot lyckas varken Paul ”Jesse Pinkman” Aaron eller Amy Sedaris lyfta sina respektive roller.

Trots stora komiska supertalanger på röstdepartementet kan BoJack Horseman inte hålla jämna steg med serier som Bob’s Burgers och Rick & Morty. Vad som gör BoJack Horseman intressant är snarare hur den lagar sin tecknat i enlighet med Netflixformulan. Där andra animerade serier är fast i sitt proceduraltänk (Bart Simpson har varit 10 år i 25 år nu) följer BoJack en säsongsark där något som händer i första avsnittet kan ha konsekvenser i sjunde.

Serien staplar många typiska tv-troper på varandra, men det händer att den utforskar ett alldeles eget mörker. Scenen där BoJack får till det med kvinnan som spelade hans minsta adoptivdotter i hans gamla sitcom Horsin’ Around har en märklig air av incest över sig – utan att för den delen bli Family Guy-vulgärt. Förmodligen har det att göra med att BoJack när ett lika sympatiskt som fascinerande narcissistiskt självförakt. Som när han stannar uppe sent på nätterna för att titta på bandade avsnitt av sin gamla sitcom och trycka i sig hästbedövning. Om inte annat för att döva smärtan från den aldrig sinande urinrörsspark som är livet.