Believe

Under nittiotalet var amerikanska åttiotalsserier ohotade kungar på de kommersiella kanalernas förmiddagstablåer. TV3 och Kanal 5 överdoserade A-Team, Airwolf och Knight Rider lika förbehållslöst som SVT missbrukade sin testbild. Vad jag minns av A-Team är att killgänget alltid hade tid att stanna i alla sydstatshålor på vägen och rädda en stackars kärnfamilj från ett elakt motorcykelgäng eller motsvarande, trots att a-laget ständigt var på flykt från militärpolisen. Varje avsnitt avslutades med att ledaren Hannibal tuggade på sin feta cigarr och förkunnade ”I love it when a plan comes together”. En plan som ofta gick ut på att bygga en prototyppansarvagn av skrot. När militärpolisen anlände till hålan hade våra hjältar sedan länge åkt vidare mot nya äventyr.

Believe är frukten av ett samarbete mellan den Oscarbelönade Gravity-regissören Alfonso Cuarón och Lost-skaparen JJ Abrams. Förhandshypen har varit enorm. Vad Believe har att göra med A-team? Vi kommer till det.

Pilotavsnittet inleds med en elegant Cuarónsk scen där tioåriga Bo Adams färdas i en bil tillsammans med sina fosterföräldrar. I bakrutan ser vi hur två illvilliga strålkastare växer i storlek och intensitet. I ett enda klipp, utan att lämna bilen, ser vi hur familjen blir prejade från vägen. Bilen tumlar runt och lägger sig på rygg i den nattsvarta skogen.

I en annan del av landet sitter William Tate på sängen i sin fängelsecell och inväntar avrättning. Men prästen som ska ge Tate syndernas förlåtelse inför döden har något annat på menyn. Frihet. Allt Tate behöver göra är att skydda Bo, en flicka med parapsykologiska krafter, med sitt liv.

Det ligger ett tjockt täcke av kristen symbolik över Believe. Bo ser det som sin plikt att använda sina krafter för att göra gott. Tate och Bo ser till att återförena en mamma med sin försvunne son, hjälpa en läkare att återfinna sin tro på sig själv och en kvinna att hitta tillbaka till sin pojkvän – som dessutom råkar vara en ärrad krigsveteran. Allt detta hinner de med samtidigt som de är på ständig flykt från Dr. Skouras som vill utnyttja Bos övernaturliga krafter. För att ingen ska missa symboliken får Tate en Jesus- makeover i första avsnittet.

När Tate frågar Winter, ledare över den grupp som gav honom uppdraget, om han kan få en pistol lyder svaret ”We don’t do guns, Mr. Tate. We ’re the good guys.” Believe är klassiskt svart och vitt på det sättet. Den moraliska ambivalensen håller sig inom ramen av småkivigt gnabb mellan Bo och Tate (som för övrigt har god kemi). Tates främsta antihjältedrag är att han inte är stormförtjust i barn.

Believe har hittills följt en mall som består av tre delar: fly, hjälp en god person, bli nästan gripen men fly i sista sekunden. Som om det vore tiotalets svar på – nu kommer det – A-Team. Det är ett ensidigt recept som inte övertygar särskilt länge – längre. När Bo slungar iväg en taxi med tankekraft för att för umfte gången fly från New York-polisen kan jag inte hjälpa det. Bakom kameran föreställer jag mig hur Alfonso Cuarón suger på en fet cigarr och säger ”I love it when a plan comes together”.