I framtiden kan du ladda ner din själ i nya kroppar.
I samma veva som jag läste Richard K Morgans cyberpunkroman Altered Carbon knäppte jag även The Big Sleep av Raymond Chandler. Frånsett att den ena romanen utspelar sig under depressionens 1930-tal och den andra under dystopins 2380-tal har de mycket gemensamt; båda handlar om hårdkokta privatdetektiver som tänder sin andra cigg på stumpen av sin första och antar farliga uppdrag av välbeställda herrar.
Att Altered Carbon, som nu blivit svindyr tv-serie, bygger på tankeleken att det mänskliga medvetandet kan laddas ner till nya kroppar ger noir-konceptet en oväntad twist. Med hjälp av denna teknologi kan den snorrike magnaten Laurens Bancroft anlita den sedan 250 år döde elitsoldaten Takeshi Kovacs (Joel Kinnaman) för att söka upp sin egen mördare. Det låter komplicerat, men allt förklaras i utdragna monologer där spelreglerna för det fiktiva universumet infodumpas i ditt knä.
När vi föds monteras en enhet (stack) i nacken som lagrar vår personlighet, om kroppen slutar fungera kan vi utan vidare installeras i nya fodral, berättar ett hologram på en klonanstalt för personer som rimligtvis borde känna till det här. Och när Bancroft får chansen technoförklarar han opåkallat “Har du hört talas om fjärrlagrade, fullspektrum DHF-backuper?”.
Med andra ord: Möjligheten att leva för evigt finns för dem som har råd med det. Men det är också en premiss som dras med en uppenbar svaghet: Hur höjer man insatserna för en actionserie när döden sällan blir mer än ett fartgupp? Det är ett problem som Altered Carbon måste förhålla sig till, men aldrig riktigt löser. Vid flera tillfällen dyker samma skurk upp i ny oigenkännlig kropp vilket får serien att likna ett datorspel.
När Kovacs är på kliniken för att acklimatisera sig till sitt nya fodral träffar han en sjuårig flicka som är i en liknande situation. Då hennes originalkropp avlidit i en bilolycka har familjens försäkringsbolag tilldelat henne en ny. Men eftersom premien bara räckte till en 50-årig kvinnas kropp blir mötet med hennes föräldrar tumultartat. I samma ögonblick som familjen i upplösningstillstånd panorerar ut ur bild funderar jag vilken slags tv-serie Altered Carbon hade varit om kameran fått dröja kvar där.
Om du är ute efter en Blade Runner- eller ens Westworld-filosofisk tanke på temat “Tårar i regn” och “Vad gör oss mänskliga?” lär du bli besviken. Det enda Altered Carbon har gemensamt med sin cybernoiriga inspirationskälla är de ctrl-c:ade stadsmiljöerna: i framtiden är hällregnet konstant och oavsett var du befinner dig ligger en neondränkt strippklupp runt hörnet.
Plattast blir det när Joel Kinnaman ska bära upp en Rutger Hauersk monolog om moralens elasticitet och mänsklighetens bräcklighet, men påminner mest om Dolph Lundgrens vietnamkrigszombie i Universal Soldier. Bäst är det när Altered Carbon släpper pretentionernas sarg och omfamnar sin inneboende larvighet för att fokusera på den korkade – men underhållande – åkturen.
