En completo är det chilenska kökets snabbaste genväg till en hjärtinfarkt.
En completo är en jättestor korv i ett jättestort bröd med massor av tomat, majonnäs, avocado, chili, senap, ketchup och surkål på. Det är gott. Två completos är dock en helt annan sak, det är att be om döden. Och där någonstans befinner sig helt klart Wyclef Jean. Hans soloskivor efter genombrottet med [I]The Fugees[/I], 1997 års [I]Carnival[/I], 2000 års [I]The Ecleftic[/I] och nya [I]Masquerade[/I], har alla haft samma ambition: Att gå igenom så många musikaliska idéer och stilar som möjligt. Ibland har det bara blivit snurrigt, ibland har Wyclefs låtskrivande och musikaliska äventyrslusta resulterat i fantastiska stunder.
[I]Masquerade[/I] känns dock till stor del som en kaloririk upprepning. Trötta City High-duetten [I]Two Wrongs (Don't Make It Right)[/I] är det här albumets [I]911[/I], [I]Knocking on Heavens Door[/I]-covern är tråkigare än förra skivans Pink Floyd-cover [I]Wish You Were Here[/I]. Och det här albumets rootsreggae [I]No More War[/I] är banal och lättviktig. I övrigt slarvar Wyclef bort sin tredje soloskiva med att varva Earth, Wind & Fire-tongångar med konstiga försäkringar om hur gangsta han är och en förhoppning att han kommer att skriva en ny [I]What's Going on[/I] om han bara blundar och försöker se allvarlig ut. Det känns tråkigt för jag vet ju att Wyclef kan det här egentligen. Han visade det på Fugees [I]The Mask[/I], på solodebutens [I]Gunpowder[/I], på [I]Life[/I]-soundtrackets [I]New Day[/I] och på förra skivans [I]Diallo[/I]. Den tyngden märker man bara av på singeln [I]PJs[/I] här. I stället bjuds vi på en osvängig version av [I]What's New Pussycat?[/I] med Tom Jones på sång. Sekunder och åter sekunder av underhållning.
Skivbolag:
Artist:
