Det är en förvirrad tid, den vi lever i. Den bästa dansmusiken gårdet inte att dansa till och den musik man dansar till fungerar, enligtvissa kaféinnehavare, lika bra att ha i bakgrunden när man dricker kaffehalv fyra på eftermiddagen.
Det sägs att det inte finns några gränserlängre, och även om det är ett ganska flummigt påstående så är det tillviss del sant. På 1990-talet är det lika naturligt att man deppar tilldansmusik som att man dansar till blues. När det nu, mitt på försommaren1996, dyker upp ett nytt album från den gamla engelska popduon EverythingBut The Girl, ett album som överträffar allt som gjorts i år, känns det medandra ord som att det är på plats med en förklaring.Everything But The Girl bildades 1984 och släppte samma år det vemodigadebutalbumet Eden där sångerskan Tracey Thorn och musikern Ben Wattförklarade sin kärlek till varandra.
Sedan dess har Tracey och Ben haft ettganska komplicerat förhållande, men de har aldrig dragit sig för att talaut om det på sina skivor. De hann med sex album med samma, bitvis jazziga(legendariske Stan Getz gästade med sin saxofon på The language of lifefrån 1990), bitvis folk- och countryinfluerade duggregnspop, i samma skolasom likasinnade, brittiska popband som The Beautiful South, The ColourField och, i viss mån, The Style Council. De tillhörde de där människornasom trots att det är mulet alltid envisas med att klä sig i vita jeans ochljusblå buttondown-skjortor. Tracey och Ben gjorde sin grej, förvånadeingen och var nöjda med det.Det var först 1993 som det började hända saker.
Massive Attacks soulstämma Shara Nelson bestämde sig för att göra solokarriär. 3D och Mushroom, frånMassive Attack, gav sig ut på jakt efter en ny sångerska och upptäckte dåde lyssnade igenom sina gamla Everything But The Girl-plattor att TraceyThorns röst passade perfekt. Så de frågade Tracey, Tracey tackade ja ochresultatet blev Massive Attacks andra, fantastiska album Protection. Traceyblev förstås oerhört inspirerad att göra mer musik i samma stil som MassiveAttacks. Dessutom blev Ben lite svartsjuk. Om Traceys röst skulle hörasöver hela världen, ville ju han vara den som skrev musiken. De hade bådalyssnat på house och jungle i flera år, de älskade dansmusik båda två, menhade aldrig ens tänkt tanken att de själva skulle kunna göra något sådant.
Men nu, efter Traceys framgång med Massive Attack, vågade de ta stegetfullt ut.Sommaren 1995 ringde de upp den amerikanske houseproducenten Todd Terry ochfrågade om han hade tid och lust att remixa ett spår, Missing, från"Amplified heart. Visst, sa Todd, och ett halvår senare hade Missing - TheTodd Terry remix sålt mer än 100 000 exemplar. Så blev det bara entidsfråga innan Ben och Tracey själva började göra den dansmusik som formatdetta fantastiska album. Walking wounded hade så lätt kunnat bli bara ännuen estetiskt korrekt ljudkuliss, den typ av behagliga soundtrack tillsamtiden som människor över 30 brukar göra när de vill låta moderna, mendet blev så oerhört mycket mer.
Walking wounded är ett album som inte låtersom någonting annat. Den påminner om saker man hört, ger associationer tillsåväl vemodig, brittisk 1980-talspop som till drum'n'bass-tolvor ochhousesamlingar, men det finns inga andra än Everything But The Girl somlåter så här. Walking wounded känns till stor del som den logiskafortsättningen på Massive Attacks Protection. Men inte bara som enuppdaterad version av den, utan som en utveckling, en förbättring.
Skulle Massive Attack släppa en skiva i år skulle den förmodligen, i alla fallbitvis, låta så här. Walking wounded är soul från en annan planet, niobriljanta hyperballader, samtliga så vackra att det svider.I Wrong och Mirrorball lyckas de skapa ett nästan gospelaktigt sound utanatt hamna en sekund bakom nutiden. Single är den vemodigaste bluesdub jag hört sedan Portisheads Roads och i avslutande Good cop bad cop känns det som om någon ställt Al Green på en regnig pir i Brighton och svept in honomi en mörkblå regnrock med fickorna fulla av jungletolvor. Walking wounded hämtar massor av inspiration från musikhistorien, men blir aldrig tillbakablickande. Dessutom älskar jag Tracey Thorns texter, har alltid gjort det. Ingaonödiga ord, inget invecklat, bara raka berättelser om verkligheten, småskärvor av sanningen. Vardagligt utan att vara betonggrått.
Tonen anges redan i inledande Before today, där Tracey ackompanjerad av minimalistiskajungle-rytmer sjunger om saknad, ensamhet och övergivenhet. Det verkar somom Tracey och Ben har gjort slut igen. Förmodligen skickade Ben färdigakassetter med musik på till Tracey så att hon fick stå och göra sångpåläggen alldeles ensam i studion. Hon låter nämligen ensammare än någonsin. Walking wounded är en väldigt, väldigt sorgsen skiva. Förmodligen är den inte vad de flesta känner för att lyssna på i maj. Men Ben och Tracey vet alltför väl att det aldrig gör mer ont att vara ensam än på sommaren och aldrig kan ensamhet bli mer behaglig än när man har Walking wounded som låtsaskompis.Skivbolag:
Artist:
