Första tanken är att det här är så påkostat, så smakfullt, så uttänkt, så "rätt" att jag inte ens orkar lyssna. Magnus Frykberg har spelat in, Pontus Olsson och Kaj Erixon har mixat, Joakim Milder har arrangerat och dirigerat stråkarna, Johan Vävare har spelat synth, Lars Halapi har hjälpt till med produktionen och spelar på plattan. Redan det trendsuddiga porträttet på omslaget signalerar att det här är en vacker, blankslipad yta och inte så mycket mer. Men efter bara ett par lyssningar avslöjar musiken sin egen stillsamma själ och spröda skönhet. Och sin styrka.
Kwame är Calle Ljungström, klassisk gitarrist, och Kwame Boaten, sångare med rötter i en av Ghanas kungasläkter. Paret möttes i London och började så småningom att skriva låtar ihop. Utan förutfattade meningar om att de skulle passa in i någon väldefinierad, marknadsanpassad genre.
Det hörs. Det här låter inte som något annat på den gapiga, sönderstressade nutidsscenen. Boaten sjunger låtarna, med en eftertänksam röst som definitivt är mer "vit" än "svart". I sitt uttryck ligger han nära den lite nollställda, inåtvända allvarlighet man kan höra hos romantiker som Nick Drake, Jeff Buckley eller Mark Kozelek. Man måste lyssna, mer än en gång, för att höra innerligheten. En del texter är ofullgångna, inte riktigt bärande varken som poesi eller som sångtexter. Men det funkar ändå. Mest effektiv, mest gripande är titelspårets sorgesång till en död vän, laddad med både förtvivlan och naken vrede. Samma djupa känsla uppenbarar sig också efterhand i de välkonstruerade, men aldrig onödigt krångliga melodierna. De flyter naturligt fram, utan att burdust tränga sig på, med många riktigt ljuvliga refränger. Insvepta i stråkarrangemang som ibland är kraftfullt drivande, ibland ömsinta och skirt genomskinliga.
Det är musik som tar sin tid; ni måste låta skönheten sippra långsamt in i era medvetanden. Men det är värt insatsen.Skivbolag:
Artist:
