Det första man måste hantera hos sig själv i relation till Vasas Flora och Fauna är att göra sig av med alla ironiska impulser. Vasas Flora och Fauna gör diskbänksrealism formulerad med allra största allvar, och framförd med lika stor seriositet. Och dessutom med en musikalitet och djupt vemodig innerlighet som gör det omöjligt att skoja om vare sig deras lågmälda vardagsfunderingar eller deras fokus på det finska ursprunget.
”Farsan kokar kaffe som han int hinner dricka upp, för det är ju bråttom till jobbet nu”. Handlingar och skeenden i Vasas Flora och faunas texter må vara just triviala, men reflektionerna kring vardagens eventuella mening är djupa och känslorna är starka. ”Jag funderar på att byta församling - behöver inte världen mer tomma gester?”. Hos Vasas Flora och Fauna innebär sentimentalitet per definition gråt, förebråelser innebär bortvända ansikten, och möten är så elektriska att det slår gnistor.
Tittar på skator har en djupare smärta än bara vemod och är en av skivans starkaste ögonblick, men konkurrensen är tuff. Bland annat Ett junitåg är kandidat till samma titel, okaraktäristiskt försiktigt synthig som den är utan att göra något väsen av den sortens arrangemangsavvikelser från det dominerande akustiska.
Och musikaliskt har deras starka melodier få jämförelsepunkter i svensk musik, såväl samtida som historiskt. Kanske finns det drag av lite pratig Traste Lindén-folkpop i Vi borde ha stannat på Brändö? Kanske en viss närhet till Franska Trions eller Bad Livers burlesker, fast med mycket mindre gester? Kanske en aning vardagsvisa som Blå Tågets offshot Stockholm Norra helt hastigt, fast mindre politiskt explicit, eller kanske Tore Berger solo?
Nä. Inget av det håller riktigt. Vasas Flora och Fauna är unika, på riktigt.
