Jaja. Du kan historien vid det här laget. Brian Wilsons närmast anförtrogne utanför Beach Boys och i högsta grad bidragande till Smile. Sedan producent åt en lång radda egensinniga artister med debutalbumen från både Ry Cooder och Randy Newman som tidiga bedrifter och Joanna Newsom som en av de senaste.
Allt det är bara ytligheter och statistik. Det som betyder något är att Van Dyke Parks är ett musikalisk geni från en annan genre, eller egentligen från flera, från en annan era och från ett annat musikaliskt förhållningssätt. Med sin lätt nasala röst där både intonation och exakthet visar hur betydelsefulla texternas vardagsbetraktelser, socioekonomiska kritik och humor är har Van Dyke Parks inga samtida likar, utom möjligen just Randy Newman. Med sin djupa fascination för komponerandets allra vassaste finesser och för arrangemangens variationseffekter med orkesterverk intill a capella-snits finns ingen annan samtida på den nivån.
Med all den samtidsbetraktelsen och allt den hantverksskickligheten, och dessutom med en intensiv nyfikenhet och musikalisk utforskarlust utifrån såväl geografiska som historiska perspektiv som fortfarande är intakt långt efter att rimlig pensionsålder med god marginal passerats finns inte många i populärmusikens historia som tål en jämförelse med Van Dyke Parks. Själv lyfter han fram Spike Jones, men även om parallellerna finns överträffar isåfall Van Dyke Parks vida sin förebild. Nej, kanske är den enda man kan placera honom intill på alla dessa områden Povel Ramel, vars hela skapande kännetecknades av just allt detta.
Med en förtjusning för ordlekar på nivå med Povel kallar Van Dyke Parks underfundigt sitt första låtbaserade studioalbum på nästan ett kvarts sekel för Songs Cycled, vilket förstås inte bara är en oblyg blinkning till hans 45 år gamla debutalbum Song Cycle. Det är lika mycket en innehållsdeklaration, och syftar på blandningen av nyinspelade återbesök både i egna gamla låtar och i covers.
För en van Van Dyke Parks-lyssnare finns med andra ord mycket att känna igen sig i. Bland annat har han spelar in en ny version av debutalbumets The All Golden, och Hold Back Time kommer ursprungligen från det förvånansvärt lite uppmärksammade Brian Wilson-samarbetet Orange Crate Art för snart 20 år sedan. Avsevärt äldre - närmare 200 år faktiskt - är hymnen The Parting Hand, och hur gamla traditionella Wedding in Madagascar eller hans orkestervariant av Amazing Graces (sic!) är vågar er obelästa ömjuke skribent inte ens gissa.
Aquarium av Camille Saint-Saëns har 130 år på nacken, även om Van Dyke Parks snappade upp den när han producerade The Esso Trinidad Steel Band 1971. Med den sortens melodier hakar Van Dyke Parks fast i den calypso han började utforska för snart ett halvt sekel sedan (för övrigt i likhet med vad Povel Ramel gjorde med till exempel Måste Vägen till Curacao Gynga Så? ytterligare ett decennium tidigare). Samma genre går tacknämligt igen på flera ställen, till exempel i Money is King som Van Dyke Parks skrivit tillsammans med calypsomusikern Growling Tiger från Trinidad.
Liksom i sammanhanget lättviktige Ry Cooder, en annan veteran som i allt väsentligt delar det storögda musikaliska förhållningssättet och som alltså fick Van Dyke Parks stöd på sitt debutalbum för drygt fyra decennier sedan, unnar sig Van Dyke Parks liksom han med ålderns rätt att uttrycka synpunkter som annars fortfarande är tabu och stämplas som "anti-amerikanska" och socialism i hans hemland. Själv sammanfattar han sångerna som "tilting at windmills, railing at tyrants, barking at masters of war" och tillägger att de visar mer än en skymt av miljöpolitik. I förbifarten analyserar han i Wall Street 9/11 som ett självförvållat sår och utforskar amerikanska oljeintressen och dito bombningar av Baghdad (Dreaming of Paris). Och oberoende av låtarnas ursprung, genre, budskap gör uppfinningsrikedomen, komplexitet och variationen att man knappt vågar ta ett andetag för att missa någon genialisk detalj.
Den här sortens skivor görs inte längre. Faktum är att de inte gjordes längre ens när Van Dyke Parks själv osannolikt ändå färdigställde tre stycken för runt 40 år sedan. För oss återstår bara att buga över att han nu liksom då fullständigt struntar i att han är en musikalisk anakronism.
