Vampire Weekend – Father of the Bride

Patrik Forshage 00:48 4 May 2019

Unga musiker från New York som kunde låta nästan exakt som Paul Simon och hade koll på coola gitarrfigurer ur afropopen! Som var smartare än de flesta, och som skrev låtar om kommateringsregler! Som vi älskade Cape Cod Kwassa Kwassa Mangrant! Som vi älskade hela deras självbetitlade debutalbum! Det kändes nästan exakt lika viktigt som Remain In Light, nästan!

Nu har det gått drygt tio år passerat sedan den upphetsande debuten,  och Vampire Weekend har gjort sitt fjärde album, det första på sex år. Samtidigt har jorden snurrat vidare, och idag känns det faktiskt lite generande att vi den gången blev så till oss för att ett band ”nästan” ”exakt” kunde låta som tidigare generationers smarta och eklektiska New York-musiker. 

Det kan de fortfarande, när de vill. Rösten i Flower Moon hade - nästan - kunnat vara Paul Simons - intonationen är hursomhelst hans exakt, och här finns afropoptendenser för den som fortfarande söker sådana hos intellektuella New Yorkband. Att de å andra sidan inte vill riktigt lika ofta längre är något som enbart hedrar dem. Däremot att de inte hittat något annat än standardindie enligt Williamsburgformulär 1A att ersätta det med är inte lika klädsamt. Det kan ha att göra med att den kreativa vildhjärnan Rostam Batmanglij hoppat av sedan sist, och att de istället för grammatikregler och eh Paul Simon nu känner ett behov av att skriva Woody Allen-texter om väletablerade 30-plusares krångliga vuxentillvaro. 

Ezra Koenig pepprar med nästan parodiskt självgott NYC-smarta infall och gäster, mest frekvent Danielle Haim, men saknar substans och fogmassa. Det innebär att en timmes speltid är på tok för länge när fingertoppskänslan lyser med sin frånvaro, och det faktum att här finns 18 låttitlar är mycket mer än belastning än en tillgång när hälften av den måste klassificeras som longörer och utfyllnad snarare än låtar. Om några halvlyckade senkomna Graceland-plagiat är det enda här som väcker några känslor överhuvudtaget, så domineras de känslorna helt av saknad och längtan efter originalen.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Diesel Park West — Let It Melt

Man stöter ihop med en kär gammal vän, en av de där som var bland de viktigaste men som helt försvunnit från radarn. ”Nämen! Det är ju du!” Och mot logikens alla lagar har båda tid för en fika eller en öl, just där och då! Så fantastiskt kul!

Pixies – Beneath the Eyrie

I sex år - från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 - var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna.