Båda parter vill så väl. Efter Amy Winehouses frånfälle är den brittiska publikens hunger efter något som liknar autencitet och som också är säljbart fortfarande otillfredsställd, så att de omhuldar den Jools Holland-upptäckta amerikanska sångerskan Valerie June är inte konstigt. På samma sätt tänker inte Valerie June försitta den chans hon efter tiotalet års slit hemma i Memphisäntligen får. Alltså visar hon upp allt hela sin repertoar så snabbt och smakligt som möjligt, och efter att ha inlett med friskt funkig pop med afropopstråk följer hon upp först med moderniserad naken gospelblues och därefter utpräglad retro-r’n’b. Något litet bluegrass lyckas hon också pressa in, och sedan fortsätter hon med den sortens lappkast skivan igenom. Oberoende av genre har hon förbluffande röststyrka och -bredd, men med överskattade Dan Auerbach från The Black Keys inblandad i både låtskrivande och produktion släpper hon aldrig taget. Alltså blir det en habil men räddhågsen kompromiss mellan inte utpräglad retro och halvmodern pop som ger skivan ett skimmer av avvägd spekulation. Det skämmer en röst som vi med största säkerhet får anledning att återkomma till i mer positiva sammanhang i framtiden.
