Egentligen är ju U.S. Girls vare sig amerikanskt eller flickor i plural, utan Toronto-baserade Meg Remys egna projekt sedan drygt tio år. På hennes sjunde album arbetar hon visserligen tätt med bland andra Basia Bulat, men det är fortfarande helt och hållet Meg Remy som styr.
Den här gången låter hon musiken dra i flera olika riktningar. I State House (It’s A Man’s World) destillerar hon fram någon slags kärna av girlgroup-rytmer, som klingar avskalat och ödesmättat som vore de skräddarsydda för nästa säsong av Peaky Blinders. Genrens melodiska stämmor återkommer på flera ställen, och när hon så vill har Meg Remy förmågan att tangera Ronnie Spectors stämma. Den sorgesamma pianoballaden IOU är i allt väsentlig ett lyckligt giftermål mellan Nick Cave och Carole King, medan 4 American Dollars är slick 70-talsdisco med ett distinkt politiskt budskap.
Annars påminner både röst, intellekt och och attityd ganska ofta om Amanda Palmer eller ännu mer om senare års Patti Smith. Hon kombinerar det personliga med det politiska, särskilt engagerande i Woodstock ’99 om en de värsta festivalerna någonsin, med en lång radda sexuella övergrepp och våldsdåd som innebar motsatsen till den ursprungliga festivalens peace&love, och som var möjliga att bevittna direkt hemifrån via ”Pay-Per-View, stationary cameras giving you a private view”.
Det upphör aldrig att vara äventyrligt och spännande med U.S. Girls variation och med både texter och musik fullproppade med citat, blinkningar och referenser. Men ett tydligare fokus hade lyft Heavy Lights ytterligare ett snäpp.
