Ty Segall — First Taste

Patrik Forshage 00:00 3 Aug 2019

Att jämföra med hans senaste album är svårt, ty Ty Segall envisas med att släppa åtminstone ett varannan månad, i olika konstellationer och med olika stilar. Men det har faktiskt gått hela 18 månader sedan Freedom’s Goblin, hans senaste album i eget namn, och det är nog mot den skivan snarare än något av hans många samarbeten därefter som man behöver snegla i ljuset av First Taste.

Om Freedom’s Goblin var ett extrovert album men en fantastiska mäktiga låtar i en uppsjö kontrasterande stilar är First Taste avsevärt mer enhetligt. Istället för att ständigt överrumpla lyssnaren bygger han här på ett målmedvetet sätt en mäktig ljudvägg av psykedelisk rock. Inledande Taste väller fram som en lavaflod där det bästa av Cream, Jane’s Addiction och Rocket from the Crypt smälts ned till en obeveklig massa av smarta riff, stämsång, groove och blås, och från det avstampet skruvar han han kontinuerligt upp värmen, bland annat med korta andrenalinhöjande instrumentaler som When I Met My Parents Pt. 1.

De där patenterade riffen - lika mycket Scott Gorham som Eddie Hazel - återkommer förstås ofta, men den här gången faktiskt inte alltid på gitarr, som Ty Segall den här gången delvis ersatt med fuzzbas och stora fräsande synthar.

Med något undantag, som det Beach Boys-inspirerat acapella-verket Ice Plants, är arrangemangen stora - ibland nästan överlastade med tjocka lager av gitarrer och trummor, effekter, blås och keyboards. För att inte tala om det översta lagret av koto, bouzouki och mandolin. På några ställen, som i Radio, skapar de ambitiösa arrangemangen nästan raga-dimensioner, men Ty Segall räddar förstås situationen innan det helt slår över i flum och levererar istället I Sing Them, ett Soundtrack of Our Lives- liknande frihetsanthem om att låta håret växa, att hitta sin egen röst och sjunga sina egna sånger.

På några ställen växer håret lite för långt, och Ty Segall låter långa låtar improviseras iväg till något som ligger för nära frijazz för att det ska vara bekvämt. Mest för att visa att han gör vad han vill, förmodligen, men den sortens longörer är vad som skiljer geniets främsta mästerverk - som just förra årets Freedom’s Goblin - från hans visserligen aldrig mindre än strålande mellanplattor.

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Young Thug – So Much Fun

So Much Fun är Young Thugs första riktiga studioalbum, vilket kan vara något förvirrande. Med 18 mixtapes, ett samlingsalbum, tre EPs och en ofantlig mängd singlar i ryggen så är frånvaron av ett ordentligt album snarare ett tecken på att formatet tidigare har varit ointressant för Thugger. Om det är något han kan så är det att gå sin egen väg. Young Thugs avantgardistiska stil har legat som en grogrund för andra udda stjärnor som Gunna, Lil Baby och Lil Keed.

A$ap Ferg – Floor Seats

Det har gått två år sen A$ap Ferg släppte Still Striving och när han nu återigen gör entré så är det med pondus. Hans distinkta flow tar ingen paus på Floor Seats som är en nästintill militant samling spår som dryper av energi. Det är dock i pauserna från de moderna och intensiva produktionerna som han verkligen kommer till rätta.