När Lasse Lindh och Claes Björklund låser in gitarrerna och återuppväcker Tribeca för att spela utpräglad 80-talssynthpop har det ytterst lite att göra med posörpoppare som Bobby och Kamera, om någon minns dem så här sex månader senare.
Visserligen är singeln [I]Solitude[/I] med vocodersång renodlad Jay Jay Johansen. Men Tribeca har kvalitetsstämplat också sina mest insmickrande låtar. Den typen av hitrefränger som riskerar att skrämma iväg den genomsnittliga indiepubliken balanseras noga med udda stopp/start-arrangemang, lustiga TV-spelsljud och hastigt övergående utbrott av hederlig gammal body music. Även texter om det första samlaget i [I]Her Breast Were Still Small[/I] (sic!), om att vara missförstådd och om att ta livet av sig och se det röda mot den vita snön i [I]Frozen Lake[/I] kommer att appellera till mången dyster tonårig indie-romantiker.
Tribecas korta effektiva popsånger går rakt på sak utan onödig utfyllnad eller omskrivningar. Som i skivans bästa spår [I]Black[/I], där Lasse Lindh beskriver sin kärleksförmåga, "I took her twice from behind/ and then I broke her spine/ I could love you the right way", och samtidigt etablerar den nya genren mördarsynthballaden.
Lasse Lindh har hyllats som det stora svenska pophoppet i ganska många år, och [I]Dragon Town[/I] med klara drag av Postal Service består enbart av sovel. När han väl slår igenom stort, och det kommer han att göra, kommer publiken att gapa över kvaliteten i hans katalog, både solo och som Tribeca. Men än får han vänta, genombrottet kommer inte med [I]Dragon Town[/I].
Skivbolag:
Artist:
