Labrador
Djustin — Voyagers
Tänk er ett gränsland mellan Rebecca & Fiona, Niki & The Dove och The Knife. Just precis där hamnar Djustin. Voyagers är slagkraftiga beats, á la 80-tals techno och 90-tals disco, bakom Rose Suaus aningen pitchade och betydligt mer inbjudande sång. Det finns dock ett smärre men avgörande bekymmer och det är inte bristen på dansanta låtar. Faktum är att stor del av debutalbumet är potentiella klubbfavoriter som knappast kommer gå obemärkt förbi under kommande sommarkvällar. Men än så länge känns Djustin som lånade komponenter från redan existerande akter.
Mary OnettesDet är mycket retro nu. Nittiotalets eurodisco sveper över kidsen... |
Acid House KingsDet låter kyrkligt. Och Acid House Kings musik kan inte beskrivas som farlig eller fantastiskt angelägen, men den finns där i bakgrunden på ett mysigt och behagligt sätt. Mysigt och behagligt är ord man hittar i en designbutik på Södermalm, men i det här fallet har orden en positiv klang. Särskilt då i skivans inledningsspår, [I]That´s Because You Drive Me[/I], som borde prioriterats långt före si |
The Radio Dept.Radio Dept. är fortfarande en sensibel sängvätares våta dröm. Men utan att hamna i det asexuella Granada-träsket. Radio Dept. lyckas hålla en glasskärva av spänning och värdighet mot lyssnarens hals i all utplånande ödmjukhet, patetik och martyrskap som gruppen har visat upp sedan dag ett.
Johan Duncansson sjunger vackrare än någonsin. Som en hel gosskör. Ljudbilden är av samma dova, minimalisti |
TribecaNär Lasse Lindh och Claes Björklund låser in gitarrerna och återuppväcker Tribeca för att spela utpräglad 80-talssynthpop har det ytterst lite att göra med posörpoppare som Bobby och Kamera, om någon minns dem så här sex månader senare.
Visserligen är singeln [I]Solitude[/I] med vocodersång renodlad Jay Jay Johansen. Men Tribeca har kvalitetsstämplat också sina mest insmickrande låtar. Den typen |
Radio DeptJag har nog aldrig så desperat önskat mig födelseåret -86 som jag gör idag. Jag har aldrig önskat det överhuvudtaget, tonåren är överskattade. Men så ser jag Mike Skinner stå och vråla uppe på en högtalare på Göta Källare, eller den rakade åttaåringen som äger gatan i Audio Bullys video till [I]We Don't Care[/I], eller Pharrell Williams med bar överkropp cykla omkring på en BMX till tonerna av Pro |
TribecaLasse Lindh är ingen klåpare när det kommer till smarta poplåtar. Det visade han förra året på [I]You Wake Up at Sea Tac[/I], och det visar han när han som Tribeca fortsätter samarbetet med Claes Björklund. Men där Lasse Lindhs indiepopmelodier brukade vara rena och avskalade - Lloyd Cole var en jämförelse som ofta användes - har paret här ansträngt sig för att hitta moderna kostymer till sina låt |
StarletWhen Sun Falls On My Feet visar på vådan av att ha för bråttom. Starlet är fortfarande ett hyfsat demoband, som alldeles för fort har fått spela in sin debutskiva. De spelar ordinär väluppfostrad indiepop, som inte ens börjat frigöra sig från sin föräldrar Stephen Patrick och Johnny, och som ännu inte klarat av kursen Låtskrivande A på sitt gymnasieprogram. Starlet skulle möjligen kunna få |
MondialTvå svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears [I]Consume Desire[/I] och Mondials [I]Always Dreaming of Something Else[/I]. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.
April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara G |
