Joe Henrys enda kontakt med berömmelsen är att han är gift med Melanie Ciccione. Lillasyster, alltså. Hans skivor gör aldrig något väsen av sig, hans namn syns aldrig i tidningar eller rocklexikon. Lågmäldheten som alltid har präglat hans musik är förmodligen hans förbannelse, i det kommersiella perspektivet.Med alla andra sätt att se det är han dock en av de allra största på den amerikanska rockscenen.
Hans skivor har den sällsynta egenskapen att aldrig sluta överraska hur ofta man än spelar dem. Vid första genomlyssningarna låter de som ännu ett förtroligt telefonsamtal från en gammal vän med sargad själ; sorgsen, inåtvänd och med en historia vi känner alltför väl.
Men sedan mognar hans sånger på ett märkligt sätt, reser på sig och blir stolta, starka och vackra. Och med tiden som domare är det alltid han som vinner. Hans Shuffletown från 1990 och Short man's room från 1992 har jag sedan länge räknat in i det dussintal album som betyder mest för mig, alla kategorier. Trampoline, hans sjätte album på tio år, kan mycket väl hamna där, den också. Jag återkommer till hösten med full rapport.Skivbolag:
Artist:
