Efter de båda temaskivorna [I]Alice[/I] och [I]Blood Money[/I] för två år sedan har improvisationerna inför [I]Real Gone[/I] tagit Tom Waits i vilt spretande riktningar. Vi får möta den Tom Waits vi lärt känna genom åren i desperata ballader, teatraliska Kurt Weill-inspirerade burlesker och en novell där Tom Waits låter så lik William S Burroughs att narkotikaroteln kallar in extrapersonal.
Men det stannar inte där. Genom sina söner har Tom Waits upptäckt och anammat några av hiphopens beståndsdelar. Inte så att det leder till gangstarap, men mitt bland alla skrapiga fältinspelningspastischer använder han turntables flitigt, och den gamla fina konstarten human beatbox är Tom Waits senaste fling. Men Tom Waits hade inte varit Tom Waits om han inte använt även sådana beståndsdelar på ett mycket okonventionellt och avigt sätt. Till exempel vägrar han loopa sina "munrytmer", utan ploppar och andas istället oförtröttligt sig igenom huvuddelen av [I]Real Gone[/I].
Framför allt är det här den första Tom Waits-skivan helt och hållet utan piano. "I moved my piano into the studio. But I didn't use it". Med Marc Ribots skrapiga men kliniskt exakta gitarrsinpass som främsta kollega till Tom Waits vokala övningar blir musiken därmed distorterad funk, förvrängd blues och vanartig rocksteady.
Med en röst som knappast är mänsklig i sin raspighet längre vågar sig Tom till och med på en dansinstruktion enligt den äldsta rhythm & bluesens mönster i [I]Metropolitan Glide[/I]. "Now show your teeth, bray like a calf, then kill me with your machine gun laugh".
Pröva inte det hemma.
Skivbolag:
Artist:
