Den inledande instrumentala covern av temat från filmen Myteriet på Bounty från 1962 sätter tonen, och de dova stämningarna i ödesmättade ballader som titelspåret är lika mäktiga som alltid. Men på The Waiting Room har Tindersticks dessutom hämtat inspiration från sådant som aldrig förr har förknippat med dysterkvistarna från Nottingham. Den fantastiska duetten Hey Lucinda med salig Lhasa de Sela till exempel är en sentida kusin till Travelling Light. Men klingande oljefat tar den till Västindinien, och när en melodica någon annanstans ges en huvudroll blir det närapå dub.
Även om de snuddat vid soulgenren då och då under åren överraskar den otåliga slapbasen i Were We Once Lovers? Först känns den apart i deras kontext, men när man vant sig skapar den en ny typ av oro, också hos Stuart Staples som alltmer desperat frågar sig "How can I care if it's the caring that's killing me". I Help Yourself går de ännu längre i samma riktning, med en låt som med sin subtila soulgroove och feta blås nästan hade kunnat lura sig in på soundtracket till Superfly, om det inte hade varit för att Stuart Staples neurotiska mässande är så kritvitt brittiskt. Det är i den sådana kollisioner Tindersticks fortfarande är riktigt brännande.
