I grunden är allt omedelbart igenkänneligt. Den stramt återhållna dramatiken i balladerna, en ljudmässig luftighet som kontrasterar mot en nästan klautsrofobiskt vemod, Stuart Staples djupa baryton. Och - vilket Tindersticks på senare har anklagats för att ha tappat - en fantastisk melodikänsla där minst hälften av skivans spår är klockrena evergreens. Det är nu kanske inte så konstigt, med tanke på att bandet firar sitt 21-årsjubileum genom att spela in nya versioner av låtar ur bandets gedigna katalog, sådana sånger som de upplever inte fullt ut levt upp till sin potential hittills. Det finns nya nyanser i de exakt avvägda stråkarna och ett delikat blås i form av smäktande trumpetserenader och i I Know that Loving slår över i renodlad klassisk soul, och fingertoppskänslan och noggrannheten med varje detalj är utsökt utförda i den prestigefulla Abbey Road-studion. Det är precis så här Tindersticks ska låta.
...men det vet du ju redan, eftersom albumet funnits att höra här på nöjesguiden i en vecka.
