Försiktigt och motvilligt drar hon upp den sammetsinklädda dörren. Först är den trög, men snart glider den vant och lätt emot henne. Innanför bryts mörkret av dammiga solstrålar som tagit sig in genom springor och hål i taket och nu värmer upp enskilda fläckar av det svarta golvet och av de tunga, mönstrade tapeterna. På scenen, står Tindersticks. Resten av lokalen är tom och vet bandet att hon är där så visar de det inte.
Tindersticks finns alltid på den där scenen. De står där i sina väl ingångna kostymer, med kostymbenen väl åtskilda för att inte falla, för att aldrig tappa balansen. De står där för att de en dag ska sätta fingret på vad allt, precis allt, egentligen handlar om. De har kommit närmre än de allra flesta redan nu - gångjärnen på dörren har börjat lossna från väggen.
Idag sitter Stuart Staples med en akustisk gitarr i knäet och pratar. Han orkar inte sjunga. Han orkar inte stå upp. Han kan fortfarande höra hur elden äter upp huset. Lugnt och stilla förklarar hans plågsamt välbekanta röst att han sitter i er trädgård och tittar på ert hus som sakta men säkert brinner ner till grunden. Han berättar om sin hjälplöshet, om hur du aldrig förstod vad ni hade och hur du aldrig kunde se vem han verkligen var. Eller vad du hade, vad ni hade.
Gitarren, som han rör bara slentrianmässigt, får sällskap av en trumpet som gråter stilla genom sin sordin. Trummor ligger knappt märkbart i bakgrunden och förklarar takten.
Plötsligt är han färdig. Nu har han förklarat. Han drar stilla efter andan och reser sig upp. Borstar av knäna, för handen genom håret och höjer mikrofonstativet. Än finns det mycket kvar att reda ut.
Hon ser lugnare ut, lättad. Ljudlöst vänder hon på klacken, dörren puttas upp ännu en gång. Hon går ut i det bländande solskenet. Det där var vad hon behövde. Nu känns allt bättre. Hon hoppas att hon inte ska behöva återvända dit på mycket länge.
Stuart Staples och Tindersticks spelar vidare, i väntan på nästa besök. De har liksom inget val. De är ju livsnödvändiga ibland.Skivbolag:
Artist:
