När Terry Callier spelade på Lollipop förra sommaren, inför en mycket "medveten" publik, hörde jag flera röster som sade något i stil med att "det här var väl inte så himla märkvärdigt". Efter den bubblande hype som omgett Calliers namn de senaste åren väntade de sig något mer.Jag kan förstå dem. På scen - och ibland även på skiva - kan Callier bli lite för mycket musiker-musiker; lite för introvert duktig, utan den totala skärpan hos en Pops Staples eller en Curtis Mayfield.
Men han ska absolut inte underskattas. Albumet [I]The New Folk Sound of Terry Callier[/I] 1964 var, tillsammans med bland annat Richie Havens fantastiska [I]Richard P Havens[/I], bland de första som började tänja på flera gränser på en gång; mellan soul, jazz och en uråldrig amerikansk berättartradition - allt sammanbundet av Calliers stora, varma röst, som månar om varenda stavelse.
När Callier nu gör skivcomeback efter 17 år har han gått något längre in på jazzens område, på ett sätt som ibland blir mer trivsamt än angeläget. Men han är fortfarande en berättare och i [I]Lazarus Man[/I], ett drygt åtta minuter långt gospeldrama, faller alla bitar på plats ännu en gång, med en historia som skulle kunna varit skrivet av Townes van Zandt och som Callier sjunger med en suggestiv kraft som är omöjligt att värja sig inför.
Skivbolag:
Artist:
