Timbuktu

Patrik Forshage 23:16 5 Nov 2000
När Timbuktu från Lund äntligen solodebuterar med en dubbel-CD tar han det säkra före det osäkra. I stället för att välja sida i debatten om rappare från Sverige ska rappa på svenska eller engelska gör Timbuktu båda delarna på varsin CD. Men ofrivilligt ger han därmed bränsle till diskussionen, eftersom kvaliteten skiljer sig kraftigt mellan skivorna. Den svenska CDn är ordrik. Timbuk visar att han är snabb i käften och att skånska är rätt dialekt för rap liksom för reggae och blues. Han ägnar sig uppseendeväckande lite åt att skryta över sin egen förträfflighet, i stället är de svenska texterna de mest personliga en svensk hiphop-CD visat upp. Timbuk hävdar i [I]På ettan[/I] att han är grävskopan, och vi andra blott pincetter. Men det är tvärtom. Han är subtil och smart, betydligt mer lik ett finmotoriskt instrument än en stor förstörelsemaskin. När han väljer engelska låter han lika säker i sin totala avsaknad av generande skandinavisk brytning. Men hans tempo mattas och texterna mister sin udd. Med några undantag blir det klichéfylld standardrap. Till och med Timbuks tonfall förändras, på engelska låter han ofta ansträngt aggressiv. [I]T2[/I] innehåller några bagateller. [I]MVH[/I] är Timbuktus svenskspråkiga singel. Den borde kunna bli en noveltyhit, där ungarna tävlar om att uttolka förkortningar innan de ger sig i kast med att räkna seriefigurer på skivans andra bagatell [I]Serieskandalen[/I], där Timbuktu är initierad och rabblar superhjältar blandat med bortglömda barnserier som Bobo och Finn och Fiffi. Beskrivningen av [I]Sedlighetsroteln[/I] oroar på flera sätt. Dels låter det inte som en hälsosam arbetsplats, dels undrar man hur Timbuk vet så mycket om roteln, och dels låter gästande Looptroop mest som ett gäng lumpare vid muck. [I]Pendelparanoia[/I] är sensationell. I stället för att göra en sedvanlig plakattext mot rasismen låter Timbuk oss tjuvlyssna på tankarna hos två pendlare på tåget hem. De tolkar skräckslaget varandra utifrån fördomar om svenskar respektive invandrare. Men ingen av dem är uttalad rasist, de är bara rädda för det okända. [I]T.L.O.V.E[/I] är något så ovanligt inom hiphop som en självutlämnande finstämd kärleksballad utan sexism. Timbuk grubblar över en misslyckad och saknad relation, där han prioriterade fel genom att satsa sin tid på musiklivet. Hårt, men vi andra får vara tacksamma. Musiken är luftig, med en djupt funkig bas som dominerar rytmen. Breakmecanix produktion är genomgående modern, och leder på några ställen till hitech-associationer som TLC. Liksom de svenska texterna är Timbuktus beats snarare sofistikerade än hårda. På den engelskspråkiga CDn dominerar [I]The Ridiculous[/I] och [I]We Gotta[/I], som är ganska ensamma om att vara lika snabba, smarta och ordrika som Timbuks svenskspråkiga kickar. [I]Careers[/I] bygger på en beatbox från 80-talet och mycket traditionella scratchövningar, men låter ändå modern. Även suggestiva [I]RAP[/I] tål att höras igen. Om [I]T2[/I] släppts som två separata volymer hade den svenska skivan varit ett givet köp. Den utgör den sista delen i kvartetten nödvändiga svenska hiphop-skivor utgivna år 2000, och är värd ett högt betyg. Men den engelska skivan renderar ett betydligt lägre betyg. Engelskspråkig rap gör amerikanerna bättre.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

James Dean Bradfield - Even in Exile

Manic Street Preachers-frontmannen James Dean Bradfield är aktuell med en soloskiva som är politiskt laddad i sin stillsamhet. Even in Exile är till stor del inspirerad av den chilenska sångaren och politiska aktivisten Victor Jara, vars liv fick ett mycket tragiskt slut 1973 i samband med militärkuppen i Chile.

Whitney - Candid

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.