Med det efternamnet var karriärvalet lika självklart som eviga storbolagskontrakt. Men det har sitt pris att växa upp i offentligheten, och för Jakob Dylan har den inneburit en omfattande katalog med till stora delar identitetslös och slätstruken mainstreamrock. Även här håller han sig mitt på den bredaste amerikanska rockmotorvägen, men något viktigt har ändå hänt. Det kan bero på att Jakob Dylan börjat göra upp med sina fadersfigurer. Visserligen finns den mest uppenbara kvar och bidrar till att låtar som First One in the Car är rejält träiga, medan den i sammanhanget oundvikliga Bruce Springsteen-hangupen ger trevligare resultat i upptempolåtar som Have Mercy on Him Now. Men han mer än sneglar också mot hur rocken kunde låta i Storbritannien för snart 30 år sedan. Allra mest är det uppenbart i Reboot the Mission, där Dylan namecheckar Joe Strummer, lånar ljud från gamla The Clash-låtar och till och med bjuder in Mick Jones för ett gästspel. Det är inte nyskapande överhuvudtaget, och det är inte originellt. Men det är välgjort, det är värdigt, och det är mycket mer medryckande än jag hade förväntat mig.
