Det har alltid funnits där och väntat på att komma ut, men Markus Svensson har aldrig riktigt vågat blotta sig förr.
De stora och dramatiska gesterna har legat nära till hands under hela The Tarantula Waltz långa existens, men tidigare har han använt dem för att förställa sig och gömma sig. Musiken har alltid varit stilig, engagerande och övertygande, vare sig han rest runt på italienska landsbygden och försökt leva och sjunga Townes Van Zandt, kommit hem och utforskat självdestruktiv Jason Molina-farlighet eller bildat familj till tonerna av Bob Dylans 70-tal. Men också alltid bortskrattat med ett rått swingerskämt, en Nobelprisploj i kvällstidningen, en Sune Mangs-absurditet, som för att hålla det stora allvaret på en armlängds avstånd.
Kallocain är motsatsen till sådant. I Karin Boyes odödliga roman är det ett obarmhärtigt sanningsserum, och som titel på The Tarantula Waltz fortsättning på Blue as in Bliss är det en synnerligen träffsäker titel. För här är avståndet inhämtat, grimaschen utsuddad och masken bortsliten - paradoxalt nog med tanke den ständigt närvarande Rolling Thunder Revue-sminkningen. Markus Svensson varken försöker efterlikna någon eller gömma sig bakom manér. För första gången är han helt och hållet på riktigt, med en skiva som helt saknar skyddsnät.
Ta låten Fallin’ till exempel. Den är ett mäktigt crescendo, en storslagen urladdning av skräckslaget ansvarstagande och är det kanske samtidigt lycka (?) där oron mullrar i en dov elektronisk botten och den stora flygelns försök att hålla ordning på livet med en enkel melodi till slut dör drunkningsdöden i framvällande stråkfloder. Styrkan i fem minuter av Fallin’ lämnar lyssnaren flämtande efter luft på golvet, man orkar nästan inte mer. Och då är det bara skivans inledningsspår, och en av skivans lyriskt positivt laddande stunder.
Här finns också utrymme för saknad, närhet, tragedi och lycka, och flera låtar landar långt förbi femminutersstrecket. Det gör de därför att de nödvändigt behöver få svälla och ta utrymme, för att avgrunden inte kan uttryckas annat än tillsammans med en himlastormande gospelkör. Lika öppet och ofiltrerat är Markus Svenssons sånguttryck. Det är nog närmast en tillfällighet att passionen i Life Won’t Wait tangerar Rick Dankos finaste under-huden-ögonblick, för även om låten tar avstamp i hur finstämda The Band-ballader kunde låta innebär överflödet av stråkar att låten ändå hittar ett eget The Tarantula Waltz-uttryck.
Med syntar och elektroniska detaljer tar Markus Svensson rejäla steg från den traditionsenliga anericana i olika riktningar som tidigare varit hans uttryck, och tillsammans med de stora ambitionerna i orkestrering och körer och de tjocka lagren av elektriska instrument gör det starka positiva avtryck i hans musik. Med arrangemang lika överväldigande som centraleuropeiska bergsmassiv bygger The Tarantula Waltz här upp musik som är spitrituell i sin känsla, utan att alls hade en sådan vinkel i sin lyrik, och det påminner särskilt i One With Nothing om när Mike Scott byggde The Big Music under Waterboys tidiga år.
Ända sedan den då sextonårige Markus Svensson med tillkämpad kaxighet räckte över sina första demos till mig på den där fina skivbörsen på Råsundavägen i Solna där han jobbade extra har jag förstått att den här stunden skulle komma. Stunden när Markus Svensson slängt sina självförminskande ironiska masker och på allvar hittat sin röst och sina melodier. Den dagen är här, och den är ännu mycket starkare än någon kunnat ana.
