Å ena sidan. På The Residents första album efter Hardy Fox död, officiellt ordförande i bandets organisation The Cryptic Corporation och inofficiellt sannolikt en väsentlig del av bandet, finns gott om tydliga kopplingar tillbaka till det uttryck The Residents fulländade under det sena 1970-talet. Sliriga gitarrslingor som hade kunnat vara salig Snakefingers går igen på många ställen, och River Runs Dry är någon sorts mellanting mellan Duck Stab och Commercial Album. De förvrägda och utdragna rösterna från den eran går igen också i I Know. Men samtidigt är den faktiskt en ganska mainstream sångkonstruktion.
För å andra sidan. För att vara The Residents är det - relativt sett - ganska konventionella alternativrockarrangemang som präglar Metal Meat & Bone. Dead Weight är skrammelblues, och när Black Francis gästar i Die! Die! Die! låter det som Captain Beefhearts vildaste stunder. Tell Me närmast är lättsam med ett stråkarrangemang som är rent vackert, och överlag är det ganska behagligt, vilket kanske inte är ett särskilt vanligt adjektiv i relation till The Residents katalog.
Tematiskt är det desto mer äventyrligt. Metal Meat & Bone är nämligen det hemliga bandets tolkningar av gamla demos av den obskyra eller rent av helt okända Louisiana-bluesmannen Alvin Dyin’ Dog Snow. Jodå, han är verklig, bedyrar de i den nogsamt ihopsatta bakgrundshistorien. Och han försvann faktiskt spårlöst och för evigt dagen efter inspelningen av sina demos. Jomen det är säkert. De lovar. På hedersord! Och för att bevisa det består skivans andra halva av just dessa ursprungliga Dyin’ Dog-demoinspelningarna från 1975 i original, enligt The Residents, och det låter verkligen som bluesalbum kunde låta då, i sin allra mest råa form. Skulle de då trots allt inte vara autentiska utan nykonstruerade av The Residents så är det gjort med stor finess och noggrannhet med detaljerna, och det är ett nytt spår att utveckla vidare för The Residents i deras 50-åriga kamp för att tolka den amerikanska musiktradionen.
