Efter den blodbestänkta utlevelseattack som var förra årets samarbetsövningar med Kesha, Lightning Bolt och Yoko Ono kunde det inte gärna bli mer extrovert för The Flaming Lips. Deras trettonde album är istället mörkare, mer minimalistiskt och mer introspektivt än på länge. Det hindrar dem förstås inte från allehanda monotona noise-suggestioner för Wayne Coyne att mumla obehagligheter över, och möjligen kan degenererade Pink Floyd-flummare hitta spänning i den sortens ogästvänliga ljudlandskap. För andra är det en rejält tålamodsprövande upplevelse.