Det är omöjligt att argumentera emot Dan Auerbachs och Patrick Carneys musikaliska förmåga. Deras låtskrivande och känsla för minnesvärda riff kan förföra även mig, som är allergisk mot rock efter att ha växt upp med att pappas gubb-band repade i köket medan jag försökte sova.
På Let’s Rock krånglar de inte till det. Det är väloljad rock, elgitarrer och ös - precis som plattans namn antyder. Här finns starka singlar, spår som kommer vara grymma live och gott om okomplicerat njut.
The Black Keys låter faktiskt precis lika bra som när de peakade för ett helt gäng år sedan, och jag slungas tillbaks till min introduktion till bandet i mina sena tonår.
Men samtidigt som jag tryggt faller in samma sinnesstämning som sist vet jag inte nödvändigtvis om detta är eftersträvansvärt. För hur intressant är det egentligen med ett band som hittat tillbaks till ett gammalt sound? Band bör ju utvecklas, och vill jag lyssna på musik som påminner mig om svunna tider lyssnar jag ju på de äldre släppen, som dessutom drar extra fördelar av min nostalgi.
Men att ge den här plattan annat än ett väl godkänt betyg vore småsint. Det är så högkvalitativ musik att jag får ge mig med mitt överanalyserande.
