Thåströms skivor med akustiska hågkomster från barndom och ungdom lockade oss för tiotalet år sedan att tro att han hade landat, att han lugnat ned sig och inte längre var i behov av samma kickar som i ungdomen. Att han hellre tittade inåt och bakåt än utåt och framåt. Att han blivit gammal.
Men inget kunde vara mer fel. Fortfarande är han lika stissig, lika rastlöst nyfiken, lika obekymrad över förväntningar och normsystem, lika fladdrigt på väg mellan städer och intryck. Med Aldrig av med varandra smyger han visserligen försiktigt tillbaka till den tidens akustiska kvarter med sina privata ögonblicksbilder från Krakow och Oslo, men till sitt sound är den helt ensam på Centralmassivet. I klassiska Hansastudion i Berlin har Thåström istället rusat med huvudet före ännu djupare in i den mullrande och sprakande elektroniska rock som varit hans sysselsättning på de senaste albumen. Han har pluggat in allt som går att köra genom en förstärkare, och en del som inte borde gå att köra genom en förstärkare, och gör musik som är just så gigantisk, kompakt och orubblig som skivans namn slår fast.
Inledande Bluesen i Malmö vältrar sig fram lika obönhörligt som inlandsisen, och hans blues har naturligtvis alltid mycket mer med Jeffrey Lee Pierce att göra än med samtida deltapuritaner. Så även om elektroniskt sprakande Old Point Bar vältajmat inleds i ett översvämmat Houston hittar han i titelspåret snart tillbaka till minnet av postpunksvänner på Roslagsgatan.
Men i låtarnas dovt mäktiga monotoni tillåter sig samtidigt Thåström det närmaste han varit refränger på många år, både i singeln Körkarlen och i titelspåret där han tar en hjälp av en Young Americans-inspirerad soulkör för att ropa efter det där desperat behövda miraklet. Trots en sådan blinkning är Depeche Modes mörkaste stunder mycket närmare Centralmassivet bland artister som spelat in på Hansa före Thåström än Bowies och Iggy Pops Berlinalbum, och under Berlinvistelsen verkar Thåström till och med ha tagit Einstürzende Neubauten till sig igen. Körkarlen dundrar fram som en mörk monoton elektronisk skugga av Peace Love & Pitbulls, och i Som mästarna målar himlen letar han till och med åter upp sina gamla hammare, plåtskivor och sirener för att spela på, med mästarens frihet och skicklighet att använda sin historik för att skapa något alldeles nytt.
