Tellin' stories

13:05 24 May 2000
Det dyker upp nya unga, engelska popband varje vecka. Vissa av dem glöms bort redan veckan där på, medan andra sakta men säkert arbetar siguppåt mot drömmen om attt bli nästa The Beatles, nästa Sex Pistols, nästaThe Smiths eller nästa Suede. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid vara. Det tråkiga med den engelska popvärlden just nu,är dock att de enda som gör bra popmusik med få undantag är medelålders gubbar som låtit likadant på sina senaste fem skivor. Oasis,Blur, Suede och Pulp fortsätter samtliga göra lika oemotståndliga låtar somför fem år sedan. Försöker man däremot nämna fem bra brittiska popband som debuterade förra året börjar man bara stamma.Jag har ingen aning om vad detta beror på, och jag har inte minsta intresseav att ta reda på varför, eftersom det ständigt dyker upp så mycket yngreoch roligare musik inom andra genrer. Men när jag lyssnar på The Charlatansfemte album, Tellin' Stories, märker jag hur mycket jag saknar den där känslan av att gå ut och köpa en singel med ett nytt, engelskt popband som är runt 21 år gamla och har rufsiga frisyrer och gör tre och en halvminuter långa, briljanta poplåtar. Alla som köpte Supersonic samma dag somden släpptes förstår vad det handlar om.Tellin' Stories är en okej skiva. Trots att Tim Burgess och grabbarna stöttpå mer motgångar än vad ett popband borde klara av (bland annat dog juderas organist Rob Collins i en bilolycka förra sommaren) har de lyckatsfullfölja en uppföljare till deras mästerliga, självbetitlade fjärde album.Båda singlarna, North Country Boy och One To Another, är toppen, och de merrytmiska experimenten, som With No Shoes och den experimentellaavslutningstrudelutten Rob's Theme låter helt unika. Men till största delenlåter det precis som The Charlatans alltid låtit, fast mer rockigt. Jagkänner helt enkelt ingen entusiasm inför den här skivan.På båda deras två föregående album har det varit tillräckligt att de spelatsin euforiska, ganska traditionella grooverock, men nu är det dags attkräva något mer. Det här känns alldeles för rutinmässigt.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Smisk - Världens äckligaste rockgrupp

När malmöborna passerade Stortorget för någon vecka sedan möttes de av en makaber syn. Det hängde nämligen en död svan i en snara från kungastatyn. Som tur var visade det sig vara en väldigt autentisk fejksvan, planterad av Smisk (de sysslar trots allt med punk, inte death metal). Gärningen var en blinkning till deras tidigare singel Jag sköt svanen (det pågår tydligen nån svan-gate i Malmö, orkar inte förklara). Det djärva hysset symboliserar både ambitionsnivån och kaxigheten hos bandet ganska väl.
 

Timecop1983 - Faded Touch

Timecop1983 har, som en av genrens mer meriterade leverantörer av lågmäld synthwave, en förmåga att skapa drömlika landskap likt få inom denna musikstil, samtidigt är dessa cinematiska ljudmiljöer abstrakt och blir lätt ganska bakgrundssvalkpigt likriktade. Därför är hans samarbeten med starka sångare väldigt tacksamma, vilket också gjorde den föregående plattan Night Drive från 2018 karriärens bästa.