Teddy

Lördagen den 14 mars var jag mycket nära att begå mitt livs första terroraktion: inta SVT-huset i Malmö, barrikadera dörrarna till kontrollrummet, lägga provpressen av [I]Teddy[/I] i CD-spelaren och sedan se till att dess tio låtar var det enda ljud som gick ut till folks TV-apparater istället för de pinsamheter som artisterna i bild försökte framföra. Det här är, med andra ord, en fenomenal svensk schlagerplatta; den första på hela 90-talet som verkligen förstått vad en schlager är - och som dessutom är omutligt konsekvent i sitt format. Tio låtar, alla så direkta att halva befolkningen kan nynna på dem efter en lyssning. Lättviktiga, självklart, men det är snygga, vältrimmade lättviktare - alla dessutom med en distinkt personlig stil, som skickligt prickar in alla de vanligast förekommande stilarna i ett melodifestival-sammanhang. Här finns exempelvis:* Den Lätt Ekivoka Popschlagern ([I]Teddy[/I]), med stråkar, soulrytm, doakörer och ett sväng så snällt att man riktigt ser körens svängande danssteg framför sig.* Den Latinska Dansschlagern ([I]Om jag inte får dig[/I]), med exotiska dansare på scenen.* Musikalschlagern ([I]Du kom, du såg, du segrade[/I]), med pampigt vokalintro, stora shout & reply-körer och ett arrangemang som gjort för Anders Berglunds festivalorkester. Observera temposkiftena och dansbandshöjningarna; de underlättar kraftigt för koreograf och ljussättare.* Den Grammatiskt Felaktiga Schlagertexten ([I]Vad ser en sån som du hos en sån som jag[/I]). Retar gallfeber på språkvetare och besserwissrar.* Den Moderna Schlagern ([I]Inte komma tillbaks[/I]), med så mycket rock som en schlagertillställning tål, det vill säga skinnkläder, tuffa kast med mikrofonstativet och en gitarrist som slänger med håret under sitt välartade tiosekunders-solo. Dagisbarnens favorit redan på måndag morgon.* Den Udda, Men Snygga Schlagern ([I]Jag kan förstå[/I]). Kritikernas favorit. Lite för svår, inte tillräckligt direkt melodi - men väldigt elegant easy listening-sväng, med klockspel och blåssektion i duvblå smoking.* Vinnarschlagern ([I]Jag kommer över dig[/I]): en stor, snäll Phillysoul-ballad med diskret upptrappat arrangemang. Orup får in dem alla. Och så stjäl han, likt de flesta i schlagersammanhang. Som en korp. Det finns många exempel, men det som framstår som mest flagrant är förstås [I]Trummor & gitarr[/I], som i såväl struktur som melodi är ett enda stort eko av Brian Hylands (och många andras) 60-talshit [I]Sealed With a Kiss[/I]. Alltså: inte någon livsviktig Orup-platta, men en klockren uppvisning i klassisk schlagerestetik - och en total revansch för den händelse som han själv fortfarande ser som det största debaclet i karriären: att [I]Upp över mina öron[/I] inte vann den svenska schlageruttagningen 1989. Orup: twelve points. Orup: douce points.