Sylvester Schlegels idé till Röka inomhus var att han skulle göra skivan helt utan kompromisser. Inga bandmedlemmar eller livlinor, bara en narcissistisk tripp där han skulle lära känna sig själv på djupet. Men den föraktfulla osäkerheten fick honom att tvivla och anförtrodde ljudmixen åt Emanuel Lundgren Öhnell. Med ledorden “ett elektriskt tivoli i en betong-bunker, döds-grått och färgsprakande” färdigställde de tillsammans Schlegels låtar om förälskelser, vardagsbestyr och vännen Kristian Gidlunds bortgång.
Så trots att allt inte utspelat sig i Sylvester Schlegel hjärna känns det nästan som det. Röka inomhus är personlig och underbar samtidigt som den är svårförstådd och knepig. Det är ett emotionellt virrvarr med energi, men också lågmäld och långsam pop. Det finns många fina stunder på skivan, även om jag önskar att Schlegel tagit ytterligare ett kliv utanför sitt inre.
