När St Louis-gruppen Uncle Tupelo för snart sju år sedan släppte debutalbumet No Depression innebar det, även om vi absolut inte fattade detdå, den första krusningen av en enorm våg av den sargade, misshandladegenre som heter countryrock. När Tupelo splittrades, för två och ett halvt år sedan, innebar det, ävenom vi absolut inte fattade det då, att två hämmade begåvningar fick det spelrum de behövde att uträtta musikaliska storverk på var sitt håll. I ena ringhörnan: Jeff Tweedy och hans Wilco. I den andra: Jay Farrar ochSon Volt. Deras respektive debutalbum skiljde sig i och för sig inte så värst mycket. De var båda väldigt spontana produkter, som mer utgick från kraften i de enskilda låtarna än i några tydliga formulerade ambitioner. Men nu syns vägvalet lika tydligt som vid det dammiga vägskälet framför Joshua Tree: Wilco har, med deras andra album, blivit ett stort amerikanskt band, som spänner över hela fältet, från Spector och Stones till Fogertyoch Cobain, medan Son Volt bara gräver djupare och djupare i den gamle Tupelo-fåran, med innerliga och intensiva skildringar av ett sargat amerikanskt landskap och folk. Det fantastiska är att båda känns precis lika angelägna. Straightaways är,liksom Wilcos Being There, ett makalöst starkt album, som på sitt sättkänns som den nya countryrockens kulmen (om nu inte Jayhawks återföreningsplatta är så fantastisk som ryktena antyder). Efter de senaste två årens flitiga turnerande har Son Volt blivit ensällsynt stark enhet, som perfekt balanserar urladdning och ödslighet,larmande spelglädje och klagande munspel, tradition och innovation. JayFarrar sjunger med en röst som karvar långa spår i hjärtat och de har låtarsom fullkomligt tar andan ur en: den lösa blues-shufflen Creosote, gråtandepedal steel-balladen Left a Slide, den gastkramande No More Parades, densorgligt hoppfulla Picking Up a Signal... det finns sex låtar till och hadebara utrymmet funnits hade jag räknat upp alla.Fruktansvärt bra.Skivbolag:
Artist:
