Spirit

Willie Nelson byter skivbolag som andra artister byter skjorta. Detta är tredje bolaget på lika många plattor och det borde betyda något.Exempelvis att Nelson är på fallrepet att han är trött, gör trött musik och hankar sig fram bäst han kan. Gubben är ju ändå 63 år. Men så är det inte alls. Spirit är visserligen en väldigt lågmäld och försiktig platta, rent musikaliskt. Akustisk gitarr i förgrunden, sprött pianokomp. Men Willie Nelson har skrivit och producerat samtliga sånger själv. Och i texterna glöder han mer intensivt än man som lyssnare har rätt att förvänta sig: "I'm waiting forever for you/for this is my destiny/thisis what I am to do/but forever ain't no time, no/it's only the time between telephone calls/and the love that I hear/in your voice is so claer coming through/keeps me waiting forever/waiting forever for you". Det är innerligt, klassiskt och känsligt. Men det är inte kladdigt och kletigt. George Jones hade visserligen kunnat göra de här sångerna till sina hur lätt som helst, men där han smörar, där är Nelson kantig, obekväm och smågnällig. Istället för att fläska på med en snyftig fiol spelar han spansk gitarr, trots att det gör att sångerna ibland stannar upp och stampar på samma punkt innan sången tar vid igen. Han flirtar inte. Han stirrar bara bistert på oss från skivkonvolutet, somen tyst uppmaning att vi ska lyssna. Mer inställsam än så lär han väl aldrig bli.