Förra albumet med The Smithereens var en besvikelse; helt utan den kraftfulla finess som varit bandets signum i alla år. Därför är det kul att höra sångaren diNizio solo, i ett försök att återfinna direkthetens magi på egen hand, med hjälp av bland andra popesteten Don Dixon. Jag vill inte påstå att han lyckas rakt igenom, men det är åtminstone ett rejält steg i rätt riktning. Låtar som [I]Nobody But Me[/I], [I]124 mph[/I] och [I]Today It's You[/I] har mycket av det tajta driv som präglade bandets tidiga hits - och låtar som [I]Liza[/I] och [I]Somewhere Down the Line[/I] är båda alldeles utmärkta mollballader, med en sorgsen twang i gitarren och ett stilla jazzigt vemod i anslaget.Att omslaget är en direkt parafras på ett klassiskt album med jazzpianisten Lennie Tristano säger en del om hängivenheten. Och att en uppföljare, [I]Dark Standards[/I] - ett album med covers på bland annat gamla Smithereens-låtar, "men gjorda på ett jazzigt sätt, som Captain Beefheart skulle kunna ha gjort det" - redan är planerad, med bland andra Brian Sezter (!) som gästgitarrist, säger en del om DiNizios lust att göra musik. Låter lovande.
Skivbolag:
Artist:
