"Eftersom vi inte har räknats som en del av den svenska hiphop-scenen, har vi heller inte haft något ansvar gentemot den. Det är skönt." Så sa Kihlen, ena halvan av Snook, när jag intervjuade bandet strax innan denna andra fullängdare blev klar. För den stora massan är Snook de som gjorde Mr Cool, en av de vidrigaste landsplågorna sommaren 2004. För ganska många rentrogna hiphopskallar är de fienden. Snook-killarna får ta emot skit för allt möjligt, deras bakgrund (Adams-Ray har bott på Lidingö), deras kläder, Mr Cool. Ändå framstår de som mycket mindre bittra än majoriteten av alla svenska rappare. Den självuttalade ansvarslösheten känns befriande i en svensk hiphopscen som fortfarande är bunden till många idiotiska normer och äkthetstankar.
Debutskivan Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit var faktiskt helt olyssningsbar även om man hoppade över Mr Cool - husbandsfunk, låttitlar som Har du tänkt på din egna begravning, Wille Crafoord-vibbar hela tiden. Den här skivan är stundtals tillräckligt bra för att man ska tänka "hm, ah, Outkast". Förstasingeln Snook, svett och tårar har en funkig, uppitchad refräng som sitter som en smäck efter en lyssning. Jag gör min grej är en annan höjdpunkt med dess bombastiska blåssamplingar. Kihlen har vässat till sina studioskills, på Är finns några av de snyggaste svenska hiphop-produktionerna sedan Masses glansdagar. Sen kommer en låt som Längst fram i taxin (andrasingeln dessvärre), en bisarr, plottrig historia med något slags oklart genustema, och det är Wille-vibbar igen.
Är kommer antagligen göra Snook till en ännu större och ännu mer hatad grupp. Om de till nästa skiva rensar lite i idéskördarna men samtidigt fortsätter vara poppiga och ansvarslösa skulle man på allvar kunna börja klassa dem som en av Sveriges bästa hiphopakter, fast jag tror i och för sig inte det är så kul att vara just det nu för tiden.Skivbolag:
Artist:
