Det är först när man hör Bill Janowitz lite gälla och sorgset klagande stämma som man kommer på hur mycket man saknat dem. Trion, som av mer än en kritiker utnämnts till allt från Hüsker Düs kronprinsar till ett av världens mest underskattade band. Att deras [I]Let Me Come Over[/I] från 1992 inte gav dem en riktigt stor publik är för mig fortfarande ett av de stora musikaliska mysterierna. Efter några riktigt bleka plattor känns det väldigt skönt att konstatera att Buffalo Tom är tillbaka på banan. Rejält. Här är det återigen variation i låtarna, dynamik och tryck i arrangemangen. Samtidigt finns de emotionella spåren här också. [I]Postcard[/I], [I]Scottish Windows[/I] och [I]Wiser[/I] är sånger helt i klass med tidigare melankoliska favoriter som [I]Frozen Lake[/I] och [I]Larry[/I]. Det är då Buffalo Tom är som allra bäst; när de akustiska gitarrerna får en framträdande plats jämte Janowitz känslofyllda framförande av texterna.Jämförelsen med Hüsker Dü känns i många avseenden helt korrekt. Frånsett yttre faktorer som ursprung och sättning är det främst Janowitz lyriska och vokala släktskap med Bob Mould som gör sig påmint. Musikaliskt har dock Buffalo Tom kommit allt längre från Hüsker Dü och den alternativa scenen för varje platta de gjort. Idag ligger de närmare den traditionella berättande amerikanska rockmusiken än de överstyrda Minneapolis-trakter deras första tre plattor befann sig i. Samtidigt har de här gått tillbaka till ett lite ruffigare sound jämfört med deras två senaste. Smithereens när de var som bäst dyker upp med jämna mellanrum när jag lyssnar på [I]Smitten[/I]. En jämförelse jag tror Bill Janowitz gillar.
Skivbolag:
Artist:
