Som vi vita medelålders manliga recensenter blir till oss i trasorna över band som Sleaford Mods! Fortfarande efter fyllda 40 och efter en karriär som statstjänsteman visar Jason Williamson upp en fräsande punkattityd som så många av oss fantiserar om, om det inte skulle framstå så patetiskt från herrar med vår mognad och rondör. Johnny Rotten (som citeras i In Quiet Streets och rentav imiteras i The Blob), John Cooper Clark, Mark E Smith, Shaun Ryder, The Streets - så länge de orkar vara våra prepubertala rebellombud kan vi inbilla oss att vi också skulle kunna plocka fram den där chockerande arrogansen, i rätt sammanhang och vid rätt tillfälle. Om vi skulle vilja.
Deras intensiva rants är oupphörligen fascinerande, i synnerhet när Sleaford Mods precis som vi vita medelålders manliga recensenter slänger sig med äldre popkulturella referenser som om de vore allmängiltigt självklara. Von Bondies. Osttillverkare i Blur. Rocket from the Crypt. Att de politiska referenserna - skivan var tänkt att släppas precis innan det brittiska parlamentsvalet - går över huvudet på de flesta utanför England får vi leva med, liksom att angreppen på brittiska modeller i hyperintensiva Giddy on the Ciggies bara är begripliga för de allra mest anglofila bland oss. Vi sitter där med vår ale hursomhelst, med intensivt spetsade öron för att inte missa minsta lilla svordom eller arrogant förolämpning.
Till Sleaford Mods musik sitter man nämligen lämpligen, eller står avmätt lutad mot en ölkladdig bardisk. Man rör sig knappast. De minimalistiska och långt ifrån exakta rytmsamplingarna och entoniga gitarr- och basbakgrunderna har mycket mer med tidig postpunk att göra än med den hiphop som brukar nämnas i sammanhanget. Närmast att vara dansant är sega Silly Me och utmärkta Face to Faces, där envist upprepande av låttiteln som omkväde och en rudimentär Jah Wobble-bas (se där, en musikalisk referens som Sleaford Mods själva hade kunnat nämna) bidrar till groove.
