Veteraner som känner att tiden inte bara sprungit ifrån utan både varvat dem, joggat ett ärevarv, tagit emot medalj, duschat och hunnit hem till soffan med en öl löper risk att lockas till drastiska metoder. Det brukar innebära förpackade och omförpackade av hitssamlingar och ”hela-albumet”-turnéer med gamla framgångsskivor. Medan desperationen sedan stegras prövar man sedan gärna remixer av gamla hits av DJ’s som själva hamnat på dekis och tvingats svälja stoltheten, varför inte Moby eller Chemical Brothers?
Medan lager efter lager av de forna fansen suckar och tar sin hand ifrån dem och allt annat är uttömt är till slut det sista steget för banden som glömde pensionsspara allt tröttare greatest hits-samlingar med knorr, ”Greatest hits - Live with strings!” kanske, ”…with karaoke versions” eller ”reworked with their grandchildren”? Eller som när inget annat återstår för kvarvarande Simple Minds-medlemmar helt enkelt akustiska versioner av forna favoriter utifrån det rimliga antagandet att bandets få återstående lyssnare inte längre tål så höga ljudnivåer.
Men vet du, det enda som bar upp bandet i mitten av 80-talet var de bombastiska synthsjoken och mäktiga stadiumgitarrerna över mullrande pukor. När sådant skalats bort men de grandiosa gesterna finns kvar blir storvulna Waterfront och Someone Somewhere In Summertime till ihåliga luftpastejer, av Speed Your Love To Me återstår bara återhållen falsksång och låtar som Alive And Kicking och Sanctify Yourself tillhörde bandets sämre grundmaterial redan när det begav sig.
Det enda som har mindre än 30 år på nacken är sömniga See The Lights från 1991 och en långsökt och osannolikt platt cover av Richard Hawleys hittills utmärkta Long Black Train. Nå, och ett gästspel av KT Tunstall på Promised You A Miracle, som därmed är ett av få ögonblick där den döda häst som herrarna Jim Kerr och Charlie Burchill så intensivt piskar faktiskt ändå rör sig åtminstone en aning. Visst borde de kunnat hitta värdigare sätt att dryga ut tjänstepensionen?
