Månadens ångest: februari

Som John Lennon en gång sa: Time you enjoy wasting, is not wasted. Här är ett axplock av det Linn Koch-Emmery oroade sig för den här månaden.

Eldhästens år
Jag är inte särskilt intresserad av horoskop. Jag tycker inte att det är jobbigt när de förutspår något dåligt. Det är värre när de förutspår något bra, eftersom det aldrig händer, och av någon anledning känns det personligt. Det gör något med min tillit. Den 17 februari gick vi in i Eldhästens år, enligt klassisk kinesisk astrologi. Folk verkar exalterade. Det talas om energi, genombrott, passion. Något i hästväg, minst sagt. Enligt de förutsägelser jag tagit del av – cirka 50 fler Instagram reels än jag bett om – väntar ett riktigt jävla toppenår för samtliga. Det gör mig lugn på ungefär samma sätt som en handgranat i brevlådan. Historiskt sett jobbar kosmos sällan med gratiserbjudanden. Jag kan inte låta bli att tänka att Eldhästens år är universums sätt att duka fint innan det drar undan stolen. Det är något med stämningen som påminner om när orkestern fortsätter spela medan fartyget lutar. 

OS
Min manligaste ångest är den över min uteblivna idrottskarriär. Varje gång det är ett mästerskap eller idrottsgalan på tv, knackar den på och serverar hårdsmält fakta. Jag blev aldrig idrottsstjärna. Jag kommer aldrig veta hur det känns när kroppen gör exakt som man ber den, vinna medalj eller andfådd upprepa det alla redan sett med egna ögon i en vinnarintervju. Uppsidan? Kanske att jag heller inte behövt göra de monumentala bortprioriteringarna av allt annat som är roligt i livet, bara för möjligheten att vara bäst på typ rodel. Eller ha en stel gångstil resten av livet på grund av artros. När jag såg Martin Nordqvist kvala till finalen i Big Air blev jag rörd. 22 år. Livet framför sig. Så fantastiskt duktig. Tänk alla som kommer slajda in. Det är han verkligen värd. Sen vände min hjärna det här – inte otippat – till att handla om mig. Eller snarare att det här aldrig kommer kunna handla om mig. Det är för sent att bli bäst på sport. Kanske något alls. Intellektuellt förstår jag att man inte hinner allt, att tid, tur och gener sätter vissa gränser – jag är exempelvis så pass plattfot att en läkare fascinerat bad om att få hämta en kollega. Men känslomässigt hatar jag när livet serverar så här hårda fakta.

Vinterkräksjuka 
Jag lider inte av kräkfobi men jag är väl bekant med den. Två närbesläktade kvinnor i min familj lider av detta personlighetsförändrande tillstånd. För mig är det tvärtom. Jag hatar att må illa så mycket att själva kräkningen känns som en hägring. Min tillbakalutade inställning till att kräkas har gjort mig till familjens svarta får. I tioårsåldern iscensatte jag mitt kanske mest avancerade och verklighetstrogna spratt: hackade spaghettirester och skinksås utspädd med vatten, utspritt på golvet. Jag ropade på min syster och bad henne hämta mamma eftersom jag “mådde illa”. Hon flyttade hem till mormor och morfar i en vecka. Kräksjukan och ångesten att kunna bli drabbad av den har länge känts som något som inte kan hända mig. I självgoda stunder har jag tänkt att jag måste vara en av de lyckligt genetiskt lottade 20 procenten som är immun. Dessutom, hur farligt kan det vara? Det är ju bara att kräkas.

Så här tänkte jag, tills jag vaknade av ljudet av kräkningar för en tid sedan. Jag backade bandet och försökte täppa igen hålen med rimliga förklaringar. Dåligt skaldjur till lunch? Vi hade samma matlåda. Något konstigt på middagen? Samma sak. Vid 05 googlade jag “inkubationstid vinterkräksjuka” och insåg varför folk hetsar upp sig. Fyrtioåtta timmar är lång tid att genomleva med vetskapen att man när som helst, var som helst, kan komma att kaskadspy rakt ut. 

Bubblare: Det blöta golvet på tunnelbanan.