“De bygger Lego med sin son och kopplar det till ledarskap”

Nödvändigt ont eller karriärförsäkring? Linkedin-forskaren Alessandra Sossini om arbetslivets mest ambivalenta arena.

Få saker är så lätta att hata som Linkedin. Den sprickfärdiga tonen. Sättet folk får det att låta som att de är mer stolta över företagets tillväxt än sina barn. Pitchdeck-språket som ska göra dig två procent mer anställningsbar, men 98 procent mer oliggbar. Faktumet att du tycker att det är en rimlig kompromiss.

Det kan vara svårt att känna att det räcker att vara en seminöjd nio-till-fem-anställd som klockar ut, tar en jogg, värmer en Karins lasagne och somnar framför tv:n. Normen för den lyckade medarbetaren har förskjutits till något större. När blev det plötsligt så viktigt att vara "glad att kunna berätta att man fått ett nytt jobb"?

Alessandra Sossini, kommunikationsforskare vid Lunds universitet som skriver en avhandling om Linkedin, ser en plattform där självoptimeringen inte bara får löpa fritt utan också filat fram en egen jargong och normer.


– Jag brukar kalla Linkedin för en bittersweet symphony. Å ena sidan erbjuder plattformen fantastiska möjligheter att visa upp sitt arbete och sina kompetenser utanför den egna organisationen. Å andra sidan finns den där bittra eftersmaken. Folk skäms över att vara där, men känner samtidigt att det är nödvändigt för att få ett jobb eller “hänga med”.

Alessandra började intressera sig för Linkedin för tre år sedan. Hon hade tidigare jobbat på ett startup och kände igen känslan av ambivalens, att verkligheten inte alltid stämmer överens med det man vill visa upp. I dag forskar hon om komplexiteten plattformen rymmer. 


– På Linkedin är du både din egen professionella person och ständigt kopplad till din arbetsgivare. Det innebär en konstant navigering mellan det individuella och det kollektiva.

Linkedin är en av internets äldsta sociala plattformar och står fortfarande relativt ohotad som arbetslivets främsta digitala arena. Särskilt för tjänstemän, kunskaps- och kontorsarbetare. Plattformen lanserades 2003 med idén om att föra samman människor från olika branscher och kompetenser. Sedan dess har sättet den används förändrats. Det som en gång handlade om nätverk och kunskapsutbyte har gradvis blivit mer individualiserat. 
– Vi ber ogärna om hjälp på plattformen, eftersom vi inte vill framstå som inkompetenta. Samtidigt vet vi att arbetsgivare ofta kollar upp personer de kallar till intervju där, för att få en känsla av vem man är. Det gör att man tänker en extra gång innan man öppet visar osäkerhet.

Vad har förvånat dig mest i din forskning?
– Just hur dubbelt det är. I början trodde jag att anställda främst pratade om sig själva i relation till sin organisation, som ett sätt att bli ambassadörer för företaget. Självklart vill man göra reklam för sig själv också, men det intressanta är att många ser plattformen som en försäkring om man skulle förlora jobbet. Det blir en slags portfölj som gör det lättare att hitta nytt jobb, särskilt för den som har en osäker arbetsmiljö. En annan sak som förvånade mig är det jag kallar autenticitetparadoxen: Å ena sidan ska vi skapa en polerad, framgångsrik version av oss själva att visa upp. Å andra sidan ska vi vara autentiska, sårbara och öppna – vilket är motsägelsefullt. Kan man verkligen prata om autentiskt innehåll på en plats där det förväntas att man nästan bara postar positiva saker?

Varför struntar vi inte bara i det?
– I vissa branscher är synligheten på plattformen i princip en nödvändighet. En person jag intervjuade uttryckte att det känns lite suspekt att inte ha Linkedin, som att man har något att dölja. Rekrytering, nätverkande och till och med försäljning sker ju idag till stor del via Linkedin. Så även om man vill ta avstånd är det svårt, eftersom det kan innebära konsekvenser för ens karriär. 

Hur skulle du beskriva den klassiska Linkedin-tonen?

– Väldigt optimistisk. Full av klyschor och trendord. Även när någon skriver om ett misslyckande vänder det snabbt till något positivt – en lärdom, en resa, en möjlighet att förbättras.

Vad finns det för oskrivna regler?

– Regel nummer ett: prata inte illa om din arbetsgivare. Vilket är intressant, det finns mycket forskning om hur företag försöker kontrollera anställdas kommunikation i sociala medier just av rädsla för att något ska slå tillbaka på varumärket, vilket i praktiken händer väldigt sällan. Företagen är mer skyddade än vad de tror av arbetstagarens lojalitet. En annan regel är att hålla sig borta från politik och allt som kan uppfattas som kontroversiellt. I grunden handlar det om samma sak: att inte riskera relationen till arbetsgivaren.

Så att visselblåsa på Linkedin är ovanligt?

– Ja, den typiska anställda gör inte det. En person jag intervjuade ville vara mer politisk på plattformen och tog därför bort kopplingen till sitt företag. Hen skyddade alltså arbetsgivaren från eventuella konsekvenser. 

Plattformens sociala kultur gynnar alltså, eller åtminstone skyddar, företagen?

– Hela företagsmiljön är i någon mening skyddad. Men det är en social konstruktion som vi gemensamt skapar. Dessutom upplever många att det kan se dåligt ut om du vill byta jobb, och har kritiserat din tidigare arbetsgivare på Linkedin. I grunden handlar det nog mindre om att försvara företaget och mer om att skydda sitt eget rykte. Men effekten blir ju att företagen gynnas. 

Vad finns det då för knep för att lyckas på plattformen?

– Åh, det finns hur många som helst. Använd bilder. Var personlig, utan att bli privat. Undvik länkar. Använd lagom många hashtags. Visa sårbarhet och var tillgänglig – men dela inte med dig för mycket, håll det professionellt. En annan uppenbar trend är selfies, algoritmen gillar ansikten. I mitt projekt planerar jag även att kolla på användandet av AI för att skapa inlägg, något som ökat. Det är ju också ganska paradoxalt. Hela poängen med Linkedin är ju att sticka ut ur mängden, när fler använder AI för att optimera räckvidden på sitt innehåll börjar allt låta likadant. 

Varför är det så accepterat att skryta just här?

– Det enkla svaret: för att det har blivit socialt accepterat på plattformen. Och eftersom kommunikationen inte sker ansikte mot ansikte är det lättare att ta ut svängarna. Ingen sitter ju där och faktakollar dig i realtid, som i fikarummet. I grunden handlar det om vårt behov av bekräftelse och vi är inte längre tillåtna att misslyckas. Om något går dåligt måste det alltid paketeras om till en lärdom, en resa, en nystart. Det ska finnas en vinst i förlusten. 

Vad är ditt bästa råd till någon som är ny på plattformen?

– Börja med att fundera på vad du faktiskt vill få ut av den. Ju fler kontakter du har, desto större är risken att bli översvämmad av innehåll och att det relevanta försvinner i bruset. Lägg inte alla ägg i samma korg, bygg relationer även utanför plattformen. Var trovärdig och respektfull. Undvik politik om du inte är redo att ta diskussionen hela vägen. Ge andra erkännande. Många jag har intervjuat stör sig på när någon postar om ett projekt utan att nämna teamet bakom. Och lägg lite krut på profilen. Den är viktigare än själva postandet. Se till att den är tydlig och visar både vad du kan, och hur du är att jobba med.

Finns det någon typ av Linkedin-inlägg som du tycker är outhärdligt?

– Personligen är det semesterinlägg eller när det blir alldeles för privat. Jag har sett allt från familjebilder och gymselfies till bilder från golfbanan. Det blir lätt tramsigt, på samma sätt som när någon postar om att de bygger Lego med sin son och kopplar det till ledarskap. Samtidigt är jag själv ambivalent. Jag delar ju också med mig av intervjuer och min forskning. Det är mänskligt, bekräftande och bra för mitt jobb. Men det kan också vara utmattande att se andra doktorander lyckas och börja jämföra sig.

Har du något kul Linkedin-relaterat minne att dela med dig av? 
– För ungefär ett år sedan började jag följa en tankeledare som ofta postar reflekterande och intressant innehåll om doktorandlivet, särskilt relationen mellan handledare och doktorand. Jag lajkade inläggen, men rätt snart började folk höra av sig med meddelanden i stil med: “Vill du prata om dina handledare? Behöver du stöd?”.  Allt med mina handledare var ju toppen, och är fortfarande –  jag satt bara och njöt av intressanta diskussioner, haha. Det blev en liten, rolig lektion i Linkedins plattformsdynamik: till skillnad från exempelvis Instagram syns dina likes tydligare i folks flöden. 

Vad skulle du säga är vår främsta motivation för att vara på plattformen, egentligen?

– Att bli sedda. För sitt jobb, men också för den person man vill framstå som. Linkedn ger oss chans att bygga en önskad identitet och jobba mot den.

Om Linkedin försvann i morgon, vems karriär skulle drabbas hårdast?

– Min magkänsla, säger coacher. Även många inom kommunikation och marknadsföring skulle känna av det. För vissa är Linkedin mest ett CV online men för andra är det själva motorn i karriären.

Vad är ditt bästa karriärråd, bortsett från Linkedin?
– Ge det ett försök till innan du kastar in handduken. Ett försök till, sedan kan du släppa det.