Simian Ghost har utvecklats från ett ganska traditionellt 00-talsindieband – shoegaze-inspirerade gitarrer, programmerade beats och klassiskt vek indiesång – till något mer personligt och intressant. Tacka den nyrekryterade trummisen för det. Det är frestande att jämföra med franska M83 som gjort samma resa – att bli mer moderna genom att byta ut elektronik mot musiker, inte tvärtom – men Simian Ghost gör musik i betydligt mindre skala, på gott och ont. Minimalistisk indiepop kan bli outhärdlig om den inte är otroligt bra. På Youth lyckas dock Simian Ghost oftast hålla intresset uppe, tack vare det luftiga svänget, ett mjukt ljus i melodierna och de finaste gitarrerna sedan Real Estates senaste skiva. Jag önskar bara att sångaren var lite mer uttrycksfull.
