Att lyssna på Sam Fender känns som ett slag i magen. Genom elva låtar tar North Shields-sonen med oss på en klassresa genom småstaden och den sårbara ungdomen.
När den 27-åriga Springsteen-fantasten släppte sitt debutalbum Hypersonic Missiles kammade den hem första plats på den brittiska topplistan. En bra start, men trots det uteblev hyllningarna utomlands.
En förklaring kan vara att pretentiösa låtar i stil med Dead Boys och White Privilege drog ner hela albumet. Men trots det fanns det en gnista som sken igenom resten av albumet – men den nådde aldrig hela vägen fram.
Nu, på sitt andra album, har Sam Fender äntligen brustit ut i lågor. Albumet får en ruskigt bra start med singeln Seventeen Going Under, som beskriver tonåren på ett vemodigt och autentiskt sätt.
Efter det dansar en låt efter en annan in i varandra. De riviga gitarrerna och saxofonerna sätter ribban högt, men det riktiga guldkornet genom albumet är den intima berättelsen om nutidens arbetarklass och hur tonåren formar oss som människor.
Sam Fender skiner som starkast när han beskriver den verklighet som övre medelklassen aldrig kommer att förstå sig på. Tankarna svävar iväg till Bruce Springsteen och hur han blev rösten för arbetarklassen på 1980-talet.
Småstaden, kärleken och politiken är återkommande teman. Dessutom är Sam Fender arg, vilket märks som allra bäst när han sjunger om det polariserade samhällsklimatet i låten Aye.
Sam Fender är ett stjärnskott som förhoppningsvis kan få ett större genomslag utanför sitt älskade Storbritannien. Musiken sätter ord på vardagen som många andra artister försöker att spegla, men sällan lyckas träffa rätt med.
Det är något speciellt med Sam Fender.
