Med Sarah Cracknells falsksång ringande i öronen tar jag mig an Saint Etiennes nya album [I]Finisterre[/I]. Jo, deras Roskildespelning för sisådär 8-9 år sedan reser sig som ett minnesmärke över usla sånginsatser i vår tid. 1994 års [I]Tiger Bay[/I] var det sista livstecknet från dem vad mig anbelangar.
Medan Sarah, Pete och Bob blir äldre närmar sig deras musik dagispopens sista utpost med stormsteg. Och då menar jag inte bara deras glättiga melodier som lämpar sig att dansa hoppsasteg till, utan framförallt det skitnödiga sätt som de i vissa låtar ska anamma det som kallas electroclash och har blivit årets stora fluga/hype/ganska onödiga grej.
Faktum är att det finns en låt jag gillar på skivan. Eller i alla fall en halv. Efter 1.35 in på tredje spåret [I]Language Lab[/I] säger en tvärflöjt hej och det blir kritvit proggfunk i en och en halv minut till. Och Sarah Cracknell öppnar inte munnen en enda gång.
Skivbolag:
Artist:
